Med jämna mellanrum tar vi till dem, mellannamnen. När det är allvar kallas barnen både vid sitt tilltalsnamn, första och andra mellannamn. De är valda med omsorg, ofta som en hyllning efter nära och kära som inte längre finns bland oss.
Det är aldrig någon som kallar mig vid mellannamn. Vilken nivå jag än befinner mig på.
Det kan finnas en förklaring.
För jag hade faktiskt namnsdag för en tid sedan, vilket jag berättade för barnen vid frukosten. Yngsta sonen lade pannan i djupa veck. "Vet du vad jag heter i mellannamn? frågade jag". "Ingrid!" utbrast han. "Nej", sa jag. Han var tyst en kort stund. "Margareta!", försökte han sedan. "Jag heter väl inte Margareta heller", skrattade jag
Till sist fick jag berätta vad jag heter i mellannamn. Han såg ut som det var någonting han kanske hört någon gång, något som gått in genom ena örat och ut genom andra.
Hur som helst så namnsdagskramades vi vid frukostbordet. Det är gott nog.
I dag får vi namnsdagskramas med alla som heter Artur och Douglas. Grattis till er!