Härom veckan råkade "någon" tvätta min bästa ylletröja i 40 graders kulörttvätt. När jag hängde upp den på tork såg den inte rolig ut. Den hade inte krympt, men fått en helt ny textur. Den var liksom bubblig eller bucklig, och min första tanke var att slänga den i papperskorgen.
I stället hängde jag upp den på tork och gick med arga steg ut i köket för att sätta mig ner och göra en lustig statusuppdatering på Facebook om att "någon" hade förstört min stiliga jumper.
Medan jag sitter där och formulerar mig känner jag hur något vått och kallt långsamt sprider sig i området runt svanskotan. Jag känner efter med handen. Och skriker äcklat. Det är något blött med en mjuk, krämig konsistens. Jag fryser till is och börjar med att misstänka katten, innan logikens kugghjul börjar snurra i huvudet. Just det, jag stor ju vid köksbordet och mixtrade med en avokado för ett par timmar sedan. Jag måste ha tappat en bit på stolen och sedan satt mig ner utan att titta efter.
Under tiden hade folk vaknat på sociala medier. "Någon" fick en massa support från vänkretsen. Varför hade jag lagt en tröja med speciella tvättråd bland den vanliga tvätten? Varför tvättade jag inte själv?
Nu har det gått ett par veckor. Tröjan har återfått sin form med hjälp av ett strykjärn. Men de svarta, sprillans nya byxorna är för evigt förstörda, med en gröngrå fläck över hela rumpan. Så nu sitter jag här med min tröja och tänker på vilket förnumstigt ordspråk som bäst fångar in sensmoralen i detta. Är det "Kasta inte sten när du sitter i glashus" eller "Skrattar bäst som skrattar sist"?