Men hörrni, det här funkar inte längre! Sjukvården. Skolan. Socialtjänsten. Det ena alarmistiska scenariot efter det andra kryper fram när utmattade arbetare som tar hand om våra sjuka, barn och utslagna berättar om hur de har det på sina jobb. Hur blev det så här? Frågan är knappast ny, men mer relevant än någonsin.
Redan 2009 kom ett av svaren från oväntat håll. Tankesmedjan Timbro, som knappast är känd för att vara vänsterradikal och värna om offentlig verksamhet, kom då med en rapport som visade att kommuner och landsting hårdprioriterat den byråkratiska tillväxten under åren 2001 till 2007 långt mer än de satsat på nya undersköterskor och lärare. Administratörerna inom offentlig förvaltning ökade med drygt 28 procent under denna period medan sjuksköterskor, städare och lärare – alltså de som utför det riktiga arbetet ute på fronten – bara ökade med 4-5 procent.
Forskning visar också att personal inom vård och skola numera lägger hälften av sin arbetstid på administration. Kan detta vara en del av problemet vi ser i dag, med sjunkande resultat och kvalitet inom skola och vård? Mycket tyder på det, liksom att detta byråkratiska monster, som man från början ville bekämpa med hjälp av nyliberala styrsystem inlemmade under begreppet New Public Management, också har stärkt byråkraternas positioner. Systemet har skapat mångdubbelt fler chefer och höga tjänstemän med höga löner istället för fler som utför riktigt arbete som inte går ut på att "målstyra", "kvalitetssäkra" eller "kompetensinventera".
Tänk på det i sommar, när sjukvården går på knäna och cheferna tar semester.