Vi släpar och kånkar på honom. Upp och ner för backarna. Han hänger på stavarna som vi håller framför oss. Så här i efterhand tror jag knappt att han ens blåst ut tre ljus på födelsedagstårtan.
Nu sladdar han till vid skidställen framför uteserveringen. Knäpper av sig skidorna, kommer klampande med pjäxfötter och slår sig ner vid sin våffla.
"Var tog ni vägen?", undrar jag.
Han pekar mot Lofsdalens högsta topp och brantaste backe och säger "de sa att de skulle öppna den svarta backen om tio minuter, så vi väntade."
Sa jag att han påminde om kokt spagetti?
Glöm det!
Den enda spagettin vi numera har med oss till fjällen är den som fyra barn och fem vuxna med rosiga kinder och värkande vader slevar i sig vid middagsbordet på kvällen.
Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen.
Men efter fyra dagar i vinterlandskapet är det kul att vara hemma vid tangentbordet igen.