Han har sprungit massor av långlopp – men faktiskt aldrig tidigare Lidingöloppet. Debuten blev dock godkänd. Den slutade med en 21:a plats.
Hur tuff var Abborrbacken?
.– Precis så tuff som alla säger. Det var många konstiga tankar som smög sin i där kan jag säga. Ett tag tänkte jag vända och gå baklänges för att slippa se den.
Vad kommer det sig att du av alla lopp aldrig sprungit Lidingöloppet tidigare?
– Tanken har funnits i många år, men det är alltid något som kommit emellan. Har det inte varit skador så har det varit sjukdom.
Hur nöjd är du med sin insats i det klassiska terrängloppet över tre mil?
– Första halvmilen var det så mycket folk att det blev sick sack-löpningar hela tiden. Då kom jag knappt framåt och målet att gå under 1,50 kändes väldigt avlägset. Sedan lossnade det och jag kunde följa taktiken med jämna miltider. Konditionsmässigt var det som en promenad i parken, men eftersom det är så kuperat tar benen mycket stryk. Och jag vet inte om Abborrbacken efter cirka två och en halv mil var jobbigast. Jag upplevde Karinbacken två kilometer före mål som än jobbigare. Det var som att möta en vägg. Men jag tog mig upp för den också och var i mål på 1.50,29, knappt halvminuten över målet, men ändå klart godkänt.
Vad väntar här näst?
– Jag har inte bestämt mig än, det finns en del lopp att välja mellan. Klart är i alla fall att jag ska springa terräng-SM i Eskilstuna i oktober.