Lite avvaktande kommer de ut ur klassrummen för att fotograferas. Nasteho Yusuf Adam, 20, har pigga ögon och huvudet sprängfullt med mattetal. Hodan Ibrahim Jama, 18, lämnar en nedsläckt studiesal med mobilen i ett fast grepp.
Kanske är det kameran som gör dem lite försiktiga. Eller också är de bara en aning besvärade av att tappa fokus från det som blivit så viktigt i deras nya hemland, det som ska ge dem vad de behöver för att nå riktpunkterna i vuxenlivet: skolarbetet.
Det är inte utan viss otålighet de driver på sig själva för att lära mer om svenska språket, samhället och kulturen.
– Ibland när jag tänker på det utbildningsprogram jag vill gå, säger Hodan, känns det som att det ligger så långt bort och att vägen dit är så lång. Det är i de lägena jag mest känner mig som somalier. Annars känner jag mig som svensk.
Vi rundar av serien om några människor i flyktingströmmen med ett besök på Duveholmsgymnasiet i Katrineholm. Här går Hodan och Nasteho i varsin klass inom skolans introduktionsprogram. De tar varandras hand när tidningens fotograf går före i korridoren. Tjejerna är goda vänner, lite som systrar. För även om de på många sätt är olika är de också lika. Precis som alla vi andra.
Nasteho och Hodan kommer från Mogadishu, Somalias länge så farliga huvudstad. Båda är döttrar till krigsflyktingar och hade inte mötts innan de anhöriginvandrade till Sverige. Nu bor de i Vingåker, åker skolbuss tillsammans, umgås på fritiden. De bubblar av energi och vet båda precis vad de vill.
– Jag ska plugga vidare till undersköterska. Men min enda stora dröm har alltid varit att bli journalist, säger Nasteho.
– Min största dröm är att bli kriminalpolis. Förut ville jag bli politiker men också journalist, säger Hodan.
Det är viktigt att sätta mål för framtiden. I Somalia var det inte självklart, berättar Hodan. Där och då tänkte hon inte så mycket på vad hon ville bli och göra som vuxen; det fick gå som det går. Utsikterna var heller inte särskilt goda i ett land sönderslitet av många års blodigt inbördeskrig.
– Nu tänker jag hela tiden: "Framtiden! Framtiden!", skrattar hon.
Nasteho var i det avseendet annorlunda. Hon hade i tanken börjat staka ut vägen till sin framtid långt innan hon utvandrade.
– När jag kom till Sverige bestämde jag mig för att ge mig själv samma chanser här.
Det var för tre år sedan hon landade i Sverige med pappa och syskon. De återförenades då med Nastehos mamma, som på grund av ett påtagligt dödshot tvingats fly både familjen och sin restaurangrörelse flera år tidigare.
– Jag hade inte träffat henne på fyra år. Det var en lång tid att vara ifrån varandra. Det tog två år efter att hon flydde innan vi fick veta att hon bodde i Sverige. Vi visste vi inte vad Sverige var.
Hodan kom ett halvår senare med en liknande historia i bagaget. I hennes fall var det pappan som flytt först. Därefter följde ett av Hodans syskon och hennes faster.
– Jag trodde inte att jag skulle träffa någon av dem igen.
Så här i efterhand är det lite svårt att sätta fingret på känslan av att plötsligt befinna sig i en helt annorlunda miljö i ett främmande land.
– Jag funderade mycket på vad det var för slags människor som bodde här. Vi har så olika språk och i Somalia är vi uppdelade i klaner. Men Sverige är verkligen ett jättebra land. Här finns ingenting att vara rädd för. Om jag skulle åka tillbaka skulle jag säga till alla att det är cool att leva här, säger Nasteho.
Många flyktingar som söker asyl i Sverige drivs av utsikten till uppehållstillstånd och chansen till nystart i en trygg demokrati.
Men det florerar också skönmålade bilder av ett paradis med ovillkorad välfärd åt alla; lite som svenska emigranters Amerikabrev.
– I Afrika finns en bild av Sverige som ett fantastiskt land där du inte behöver göra annat än äta och sova. Många kommer nog hit med den bilden framför sig. Men den stämmer ju inte! Du måste gå i skolan och jobba, säger Nasteho.
Vuxna som påverkats av sådana locktoner kan få svårt att finna sig tillrätta, tror hon. Men knappast ungdomarna.
– Alla ungdomar har väl drömmar? Man känner att man kan göra allt man vill. Och man är beredd att kämpa för det.
Bollen är rund, heter det i idrottssammanhang. Alltså: när utgången är oviss kan allt möjligt hända.
För Abdi Mohamed, 18, har bollen så här långt studsat hans väg. Han började spela basket nästan direkt när han som 7-åring återförenats med sin mamma i Katrineholm. Han lirade hemma på gården och kom snart med i Kifs ungdomsverksamhet. Nu går han på basketgymnasiet Haga i Norrköping. Utbildningsvalet har flera poänger.
– Basket är en rolig sport och jag fastnade för den direkt. Jag gillar de tuffa träningarna, mår bra av dem både i kroppen och knoppen. Men jag går första året på samhäll också och tänker bli advokat eller polis.
Abdi växte upp i Nyhemsområdet där koncentrationen av människor från många olika kulturer är hög. Har han påverkats av det?
– Äsch, det har varit hemma helt enkelt. Jag vet att jag betraktas som somalier. Men själv känner jag mig svensk, jag är ju uppvuxen här. Och i hemlandet skulle jag mer betraktas som svensk än somalier.
Nasteho och Hodan tycker att Sverige på ett bra sätt har släppt in dem i samhället. De kommer att behålla viktiga delar av sin ursprungsidentitet, tror de. Men de kommer med tiden att bli lika mycket nordbor som afrikaner.
– Om vi som bor i det här landet tänker lite olika om vissa saker gör det inget. Det är bara bra. Då blir det inte bara en enda åsikt som styr, det blir fullt av nya idéer, resonerar Hodan.
För två år sedan, när Abdi Mohamed vaknade en vårmorgon, var hela hans bostadsområde nedklottrat med rasistiskt hat och nazisymboler. Han kunde ha blundat och låtsas som ingenting. I stället gick han ihop med ett 20-tal kompisar av olika nationaliteter och klistrade över vartenda hakkord med hjärtan. En smula generad fann han sig kallad "Nyhems hjälte" i plugget.
– Jag har varken före eller efter varit med om något liknande. Men är det något jag inte gillar så reagerar jag mot det. Jag är tacksam för att Sverige har gjort mig till den personen jag är.
För den som kommer för att leva i ett främmande land med ett väsensskilt språk och en annorlunda kultur är känslan av utanförskap överväldigande. Den kan ta sig många uttryck. Nasteho blev blyg och fick lågt självförtroende av att inte förstå eller göra sig förstådd.
Så hon slöt sig. Blev knäpptyst. I två år.
Vändpunkten kom när hon en dag missade bussen tillsammans med en främmande kvinna. Kvinnan var kanske från Eritrea och pratade halvdan svenska – men med en svada och en auktoritet som fick Nasteho att nästan tappa andan. Det fick Nasteho att inse att hon inte behövde kunna perfekt svenska för att ta sig fram i tillvaron.
– Det gav mig en kick, säger hon och berättar hur hon efter det mötet en dag sa till sig själv framför spegeln: Du är en person. Du är någon.
I takt med att hon lärt sig behärska språket har självförtroendet vuxit. Det är som att ta sig uppför en trappa, beskriver hon. Det gäller att ta ett steg i taget.
– Det gäller att kämpa för att få det man vill ha.
Det som Nasteho och Hodan helst av allt vill ha nu, är mer samhörighet, kontakt och umgänge med andra Vingåkerstjejer. Idén att starta något slags ordnat forum för det fick de när de deltog i fjolårets manifestation för FN-dagen. När de såg sig omkring bland deltagarna kände de sig lite ensamma.
– Där fanns inte så många unga människor och nästan inga unga tjejer. Vi tänkte att det skulle vara kul om fler tjejer kunde gå ihop och göra saker tillsammans, säger Hodan.
Vännerna har nu börjat pejla intresset för att starta en sådan grupp. De vänder sig lika mycket till svenska tjejer som till andra nationaliteter.
– Vi vill att vi ska kunna prata med varandra, umgås, ha kul tillsammans. Vi är alla olika som människor men har också mycket gemensamt, säger Nasteho.
Och för Abdi råder ingen tvekan om vad han vill uppnå: spel i högsta basketligan med nya klubben Dolphins.
– Allt kan hända! säger han.
För att bollen är rund.