Några dagar efter beskedet är Chinar Said Amin, 45, fortfarande omtumlad. Men det är med stadig hand och lätt sinne hon knäcker äggen och blandar mjöl med socker.
Hon bakar en tårta. Den är stor, för den ska räcka till många. Hon dekorerar den i sina favoritfärger.
Utanför Mötesplatsen är hösten gråmulet vrång. Men inomhus är det varmt, uppsluppet och glädjefyllt. Gratulationerna och lyckönskningarna tycks aldrig ta slut.
Chinar har klätt sig i en vacker klänning. Maken Renjbar Ibrahim Ameen, 50, är rak i ryggen i sin kavaj. I dag är de i all uppmärksamhets centrum och strålar ikapp medan tårtan med den svenska flaggan krymper på fatet.
Det var länge sedan de var så lyckliga.
– Ibland när jag vaknar på morgonen undrar jag fortfarande om det är sant eller om det är en dröm, säger Renjbar.
Drygt åtta år. Så länge sedan är det nu som det kurdiska paret och deras fyra söner flydde från Irak. Det var då, på hösten 2007, som den senaste stora flyktingströmmen från landet nådde sin kulmen. 18 599 irakier sökte asyl i Sverige.
Renjbar och Chinar fick sälja allt de ägde. Renjbars taxibil och den lilla butiksrörelsen han drev i Bagdad. Möbler och husgeråd. Huset med innergården där Chinar sett sönerna ta sina första steg.
Efter diktatorn Husseins fall blev deras hemstad en blodig skådeplats för etniska och religiösa konflikter. Deras ord räcker inte till för att beskriva livet när det präglades av bombdåd, självmordsattacker och gatustrider.
– Vi var rädda varje dag, visste aldrig vad barnen riskerade att råka ut för på vägen till och från skolan. Vi såg ingen framtid, säger Renjbar.
Parallellt med det eskalerande våldet förvärrades hans MS, multipel skleros. Skoven gjorde det allt svårare att jobba och försörja familjen. Det fanns inga bromsmediciner.
Oron för familjens säkerhet bidrog ytterligare till den nedåtgående sjukdomsspiralen. På gatorna drev föräldralösa trashankar omkring bland mammor som tvingats prostituera sig för mat till sina barn. Renjbar såg bara en chans till räddning för sin familj.
– Släktingar som flytt före oss lovade att Sverige är det bästa och tryggaste landet för barn att växa upp i.
Barnen är det viktigaste. Det säger Chinar och det säger Renjbar, gång på gång.
Deras äldste Kar, nu 23, har gått handels- och administration, fått jobb på en hyrbilsfirma i Stockholm och stoltserar med ett sprillans körkort. Två år yngre War pluggar i Hallsberg, ska bli murare och tar snart körkort även han.
18-årige Znar går också på bygg- och anläggning men i Åtvidaberg. Snickarutbildningen kombineras med fotbollsgymnasium. "Han vill bli proffs!", ler mamma.
Yngste Ibrahim är 12 och går på Sävstaskolan i Vingåker, där familjen har bott under sin tid i Sverige.
– De sa i skolan att Ibrahim har bra betyg och är duktig i svenska. Men han kan inte prata kurdiska som vi. Inte en mening blir rätt! skrattar Renjbar.
På våren före flykten gick amerikanska trupper till offensiv för att stabilisera Bagdad. Risken för inbördeskrig kunde så småningom försiktigt blåsas av. När familjen sökte asyl rådde inte längre någon väpnad konflikt i Irak, menade Migrationsöverdomstolen. För att få stanna krävdes personlig risk att drabbas av våld eller förföljelse i hemlandet.
Migrationsverket utredde. Dagar blev till veckor. Veckor blev till månader. Efter drygt ett år kom Migrationsverkets beslut. Asylansökan avslogs – men familjen överklagade. Den hade då börjat inrätta sig i landet där den hoppades få stanna.
Sönerna rotade sig snabbt. De lärde sig språket, knäckte koderna och fick många svenska vänner. Föräldrarna hade det svårare. De tog sina första stapplande språksteg med hjälp av ABF och Röda korset.
Mötesplatsen var länge deras enda sociala andningshål i en vardag som präglades av Renjbars sjukhusbesök och den långsamma väntan på Migrationsverkets beslut. När de inte var på Mötesplatsen för att öva in svenska verb och fika med andra asylsökande satt de hemma.
Hoppet och förtvivlan var ständigt i deras sällskap. Tiden då migrationsdomstolarna prövade deras fall och ansökningarna om verkställighetshinder tröskades var som att sitta i fängelse, beskriver Renjbar.
Så såg det ut i fem år. Då kom dråpslaget.
Familjen skulle utvisas.
Beskedet sände en chockvåg genom familjen och dess bekantskapskrets. Sönernas skolkamrater skrev protestlistor och demonstrerade. Renjbar och Chinar uppmanades att anmäla sig till polisen och sögs in i en malström av fruktan för den aviserade utvisningen.
"Jag kommer att dö" tänkte Renjbar.
– Våra liv började här.
Renjbar och Chinar vill inte prata om Irak. I ögonblicket då de lämnade landet bakom sig förlorade det all mening. När det ändå kommer på tal får de något plågat i blicken och Renjbar mår fysiskt dåligt. Hans läkare har ordinerat honom en Irakfri tankevärld.
– Där finns ingen respekt för andra människors liv, inga regler för hur man ska vara mot andra, inga värden. Där kan ett nyfött barn bara kastas bort. Här i Sverige betyder varje liv någonting. Här finns till och med omtanke för katter och hundar!
Renjbar återkommer till hur mycket han uppskattar ordningen och redan i det svenska samhällsystemet. Förvisso var det på reglers grund som asylansökan avslogs. Men regelverket erbjöd också möjligheten att pröva verkställandet av utvisningen, vilket familjen gjorde.
Efter att preskriptionstiden gått ut kunde en ny asylansökan göras. Migrationsverket öppnade ärendet igen, prövade gamla och nya omständigheter. En ny period av väntan tog vid.
Så, i oktober förra året när familjen hade hoppats, misströstat, gett upp och uppbådat nytt hopp i åtta år, loggade Chinar in på kontot på Migrationsverkets sajt.
"Beslut fattat", lyste bokstäverna på skärmen.
Precis som för tre år sedan. Oron och rädslan slog till igen.
– Jag ringde till vår advokat men han svarade inte på två dagar. På tredje dagen åkte vi till Flen, säger Chinar och berättar hur hon och Renjbar nervöst väntade i Migrationsverkets reception på en förklaring till "beslut fattat".
– Efter fem minuter kom en kvinna ut och sa till mig: "Du ska få en kram!", minns Chinar.
Renjbar började gråta, förlöst av lycka.
– Hela kroppen liksom ... vad heter det? Domnade bort?
Tårtan som Chinar bakade några dagar efter beskedet om uppehållstillstånd flimrar förbi i Renjbars mobil. Han visar en filmsnutt från dagen då deras uppehållstillstånd firades av vännerna i Mötesplatsen. Saad Tapsho, krigsflykting från Syrien, sjunger en arabisk glädjesång till Renjbars och Chinars ära.
I skrivande stund väntar 160 000 människor utan uppehållstillstånd på besked om att få stanna i Sverige eller inte. Hittills i år har det kommit in drygt 9 000 ansökningar om asyl.
För Renjbar och Chinar är väntan äntligen över. Nu öppnar sig framtiden, full av möjligheter för dem som flykten och alla år av väntan varit ägnad: Kar, War, Znar och Ibrahim.
– Om du såg deras ansikten i dag, skulle du se fyra lysande solar, säger pappa Renjbar.