Fem år av urskillningslöst krig har drivit mer än fyra miljoner syrier i landsflykt. För omkring två miljoner av dessa flyktingar i okänt land har bomberna skakat om världsbilden särskilt hårt.
De har sett sin vardag försvinna, trygga punkter i tillvaron gå förlorade. Kanske har deras hem raserats. Kanske har de tvingats se en förälder, ett syskon eller en vän begravas i ett hål i marken.
De är barn.
Ett av dem hette Alan Kurdi. Du har sett bilderna på honom när han död bars in av vågorna till Turkiets kust. Omvärlden förfasades, twittrade att flyktingkrisen måste få ett stopp.
Men kriget lyssnade inte. Flyktingströmmen sinade inte. Trots försöken att stoppa döden på Medelhavet, roffar smugglarna fortfarande åt sig sedelbuntar från desperata människor som tar plats i nedgångna fiskebåtar och överbelamrade gummiflottar.
I fjol dog 3 600 människor på havet. Hur många barn kommer att glida ur sina föräldrars händer och försvinna i vattnet i år?
Men många lyckas också ta sig i land. I en lägenhet i Katrineholm sitter en syskonskara som flytt över samma stora vatten som tog Alan Kurdis liv. De är överlevare, stärkta av att ha övervunnit alla svårigheter. Men då, ute på vågorna, var de små och deras liva sköra.
– Jag var flera gånger säker på att vi skulle dö, säger Shams Haj Awad, 14.
Ingen flykt är den andra lik. Familjen Haj Awads började 2013 i nordvästra Syrien. När den arabiska vårens hopp bleknat övergick protesterna mot al-Assad-regimen i våld. Familjens hemstad Idlib blev inbördeskrigets epicentrum, med hårda och blodiga strider mellan rebeller, regeringstrupper och Islamiska staten.
För att rädda sina fem barns liv flydde Bassam Haj Awad, 43, och hustrun Farida Karah Mohammed, 36, över gränsen till Turkiet och vidare till Egypten. Där släcktes hoppet om ett nytt liv lika snabbt som det tänts. Främlingsfientlighet och våld frodades i oron efter militärkuppen mot president Mursi. Flyktingar som familjen Haj Awad betraktades som andra klassens medborgare. Visumkrav infördes.
– Vi kunde inte få uppehållstillstånd, fick inte gå i skolan. Vi skulle bara sitta hemma utan rättigheter eller en framtid, säger äldsta dottern Sham, 15.
Familjen riktade då blicken mot Europa. I utkanten av Alexandria väntade en båt som skulle ta dem över havet. De var nervösa när de på natten kom till stranden. Inte så mycket för resan, för de hade utan intermezzon tagit sig med båt från Turkiet. Oron handlade mer om polisen som spanade efter flyktingar och människosmugglare. Vad skulle hända om de blev ertappade?
Oron växte när de insåg att mannen som de hade köpt resan av hade ljugit.
– Han sa att vi inte skulle behöva röra vid vattnet någon gång. Därför hade vi inte köpt några flytvästar, förklarar 11-årige sonen Khaled.
Båten låg inte vid kaj. Den väntade många meter ut i mörkret. Inget av barnen Haj Awad kunde simma. Pappa Bassam gick därför i vattnet och påbörjade det mödosamma och riskabla företaget att vada ut till båten med vart och ett av barnen. Anspänningen var stor: när som helst riskerade flyktingarna i vattnet att upptäckas.
Minstingen Mias, nu 4 år, lyftes ombord. Sama, nu 8, hämtades och klamrade sig fast vid pappa. Shams fick hjälp ut till båten på samma sätt.
Plötsligt bröt paniken ut.
"Polis!"
Bassam skyndade men tiden höll på att rinna ut.
– Pappa drog mig ur mammas hand och hjälpte mig genom vattnet, berättar Khaled.
I tumultet hamnade äldsta dottern Sham under vattnet. Under några ögonblick av besinningslös skräck trodde Farida att hon skulle förlora sitt barn. Poliserna fick tag på den sjunkande Sham. Hon rycktes upp, kippande efter luft.
– Hon gillar inte hav nu, säger lillebror lakoniskt.
Storasyster och mamma stod ensamma kvar när båten försvann i natten. Familjen var splittrad.
Flera gånger under den närmaste tiden skulle de på var sitt håll förtvivlat undra hur det hade gått för resten av familjen. Några dagar efter kalabaliken i hamnen såg Farida och Sham tv-bilder på en förlist flyktingbåt.
– Nyheterna visade barn som hade drunknat. Vi såg en död baby i röda kläder och blev jätterädda att det var Mias. Hon hade haft röda kläder på sig.
Mias levde. Pappan och syskonen också. Men de visste inte var de befann sig, om de var på väg dit det var sagt – och om de alls skulle nå dit. De 85 flyktingarna ombord hade lagt sina liv i händerna på smugglare som inte tycktes bry sig om huruvida deras last av människor levde eller dog.
– När vi tvingades byta till en mindre båt sa de att om det blev för trångt, fick vi välja mellan att kasta en väska eller ett barn överbord, berättar Shams och ser ut att rysa.
Det finns mycket som väcker bävan när Shams och Khaled, på barns ivriga vis, återger sina upplevelser från havet.
Det är en berättelse som utspelas på salta vågor över bottenlösa djup. Den luktar svett och urin och dödsångest .
Det är en skildring av orolig sömn och mardrömmar. Om tilltagande törst och hunger som värker i magen. Om pappa som medtagen var nära att skiljas från barnen när flyktingarna mitt ute på havet delades upp i två båtar.
Det är en historia om skräcken för att i mörkret tvingas hoppa från en krängande båt till en annan. Om en mindre båt som började ta in vatten. Om flyktingar som i panik öste och öste och smugglaren som sa: "En halvtimme till. Sedan dör vi".
Upp emot 150 barn, kanske fler, har dött på de olagliga flyktvägarna över Medelhavet. Men till syskonen Haj Awad och deras pappa kom en båt till räddning. Efter tio dygn kände de en första doft av fastlandet Europa.
– Vi såg skuggan av ett berg. Då var vi jättetrötta och jättehungriga och trodde inte att det var på riktigt, säger Khaled.
Men det var ingen hägring. Det var Kalabrien, den italienska stövelns tå. På ostadiga ben kunde de gå i land.
– Där var folk snälla och hjälpte oss fett mycket, beskriver Shams.
Den fortsatta resan genom Europa skulle varken bli okomplicerad eller smärtfri. Men nu hade de mobiltäckning! Äntligen kunde de höra rösterna de saknat så: Farida och Sham var i säkerhet. Mor och dotter skulle dock bli kvar i ett evighetslångt år som flyktingar i Libanon. Det var en svår tid, beskriver Farida mellan tårarna.
– Jag längtade så efter barnen. Jag pratade med min yngsta dotter i telefonen och kunde höra henne fråga syskonen "vem är hon?". Hon visste inte längre vem jag var.
På flyktingförläggningen i Sverige kunde Shams känna ett styng i hjärtat när hon såg kompisarna med sina mammor.
– Man behöver en mamma att prata med om vad som helst. Det var jobbigt att inte ha det.
Ingen flykt är den andra lik. För några slutar den i tragik. För andra i lycka över att till slut återförenas, finna ett nytt hem och en väg till skolan där inga bomber faller.
Familjen Haj Awad är hel igen.