Det föll inga bomber den dagen. Om så hade skett skulle Rana Almzayek, 39, ingenting sett eller hört. Hon var i chock, omsluten av djupaste mörker.
Den syriska februarisolen sken men utan att värma. I Ranas bröst var det kallt som en sten när hennes förstfödda lades till vila i Damaskus jord.
Dottern Rama hade dött på sjukhus bara några timmar tidigare. Hon blev 12 år.
– Det var den svåraste stunden i mitt liv. Det gör fortfarande ont att veta att jag inte kunde göra någonting för att hjälpa henne.
Det var i den svåra stunden som hon fattade ett avgörande beslut. Hon skulle göra allt som stod i hennes makt för att hennes kvarvarande barn inte skulle möta samma öde som Rama. Tonårssonen Mohamad Salahalden och hennes andra dotter Nabela skulle överleva. De skulle få en framtid. Men skulle hon hinna rädda dem medan tid fanns?
Tick. Tack.
"Du måste ta dem till Europa. Där kanske du får svar." Så hade läkarna sagt och kliat sina huvuden. Ingen av dem kunde ställa en diagnos, ingen förstod vad det var för sjukdom som drabbat alla Ranas tre barn och nu tagit ett liv.
Europa. Tanken svindlade. Men fröet började gro, slog rot, växte. Det fick näring av det syriska folkets blod; på sommaren efter begravningen 2012 hade upproret mot landets regim vuxit till regelrätt krig. Rebellernas granater och regeringens bomber kom hela tiden närmare stadskärnan där Rana Almzayek bodde med sin familj. Ingen visste var och när döden skulle slå till nästa gång.
Mitt i den ökande bristen på trygghet, mat, vatten och mediciner försvann Ranas bror utan ett spår. Oron visste inga gränser. Men så kom ett krav på lösensumma för hans liv. Familjen betalade. Väntade. Brodern kom inte tillbaka.
Rana tittade på sina allt sjukare barn. Hon såg deras chanser minska för varje dag av tilltagande kaos. Först sjukdomen, detta mysterium. Nu också kriget.
– Till slut fanns bara två val. Att dö eller fly.
Redan efter begravningen hade hon börjat spara för att kunna lämna Syrien. Det tog henne två år att få ihop tillräckligt med pengar. Först hade hon tänkt resa ensam och sända bud efter barnen när hon befann sig i trygghet. Men hon blev allt mer rädd att tiden skulle bli för knapp.
– Jag visste inte om de under tiden skulle bli sämre och om kriget skulle bli ännu värre. Så jag bestämde mig för att ta dem med.
Hennes man ville inte att hon skulle resa. Men när dagen för flykten kom var hon obeveklig – trots att det gjorde så ont att lämna mannen, släkten, hela sitt liv.
– Vad du än skriver, kan det inte beskriva hur det kändes.
Hon minns tyngden av barnens kroppar när hon bar dem, en och en, ut ur lägenheten och nedför de fyra trapporna. En storm av känslor rasade. Den starkaste känslan, var den som styrde hennes steg till bilen som skulle ta dem till Libanon och flyget till Turkiet.
Moderskänslan.
Och i tankarna fanns Rama.
– Hon var med mig i hjärtat under hela resan.
Myndighetssverige har gett dem en ärendebeteckning, ett opersonligt nummer i ett hårt belastat handläggningssystem. 50329270, står det överst på brevet som kom i oktober. Rubriken: Permanent uppehållstillstånd beviljat.
Fortfarande sitter familjen i en av Migrationsverkets lägenheter i Vingåker. Dagarna går, klockan tickar. Mysteriet med sjukdomen förblir olöst.
När smugglarna fått sina 10 000 dollar och fiskebåten lade ut från hamnen i turkiska Antalya trängde Ranas lilla familj ihop sig med 350 andra syrier, palestinier och irakier. Ett par landsmän hjälpte henne att ta barnen ombord. Både Mohamad och Nabela satt i rullstol.
En av männen tog en mobilbild på båten där alla dessa människor skuffades och skavde mot varandra i stanken av fisk och tång.
Snart syntes bara vatten vartåt de än tittade. På dagarna var Medelhavet vidsträckt, på nätterna djupare än himlen.
– Rädslan och stressen var stor omkring oss. Det kändes som att vi färdades mot vår egen död. Min dotter grät. Men jag tror att alla på båten kände som jag: de hade inget att förlora. Jag visste ju att det skulle bli ett stort och svårt steg att fly. Men jag litade till Gud.
Fem dygn på havet. Sedan blev det plötsligt liv och rörelse på däck. Utmattade män, kvinnor och barn kom på fötter, trängdes vid relingen. Någon hade skymtat land vid horisonten. Det italienska kustbandet kom allt närmare. Upphetsningen växte.
– Då kramades vi. Grät av lättnad. Glädjen var stor.
Kustbevakningen tog dem i land till smattret av en hovrande helikopter. Känslan av att sätta fötterna på europeisk mark var överväldigande. Plötsligt fanns det hopp.
Mannen som öppnar vädringsdörren ut till den svenska kylan har skägg. Han var med på båten och är en av landsmännen som hjälpte Rana och barnen till Sverige. I träden utanför lägenheten fladdrar sidensvansarna. Hyreshusen hukar under grå himmel.
Mohamad huttrar lite där han sitter i rullstolen. När han ler spricker hela hans ansikte upp. Hur mår han i dag?
– I am fine, thank you.
Men det är han inte. 17-åringar ska spritta av liv och aktivitet. Mohamad är hopsjunken, som en gammal man. Handslaget är lika kraftlöst som hos Nabela, 15, som vankar trött genom lägenheten.
Efter lång väntan har det nu äntligen börjat röra på sig i barnens tillvaro. Nabela har fått börja i grundskolan, Mohamad på ett av gymnasiets introduktionsprogram.
– Det kändes inte bra när de satt här hemma hela dagarna. I Syrien gick de till skolan och tyckte det var roligt. De var såå duktiga, säger mamma stolt.
Ovanpå tjock-tv:n sitter en nallebjörn, en påminnelse om hur små och utlämnade de två tonåringarna är i sitt nya liv i sitt nya land. Snart är de vuxna, men ännu är de skyddslösa och språklösa med bara mamman att luta sig mot.
Hon lyckades rädda dem i tid undan krigets helvete. De vet att allt hon har försakat har gjort henne stark. Men kan hon rädda dem undan sjukdomen?
Efter nästan ett år i Sverige vet Rana fortfarande inte vad som är fel med dem. De första symptomen kom i ettårsåldern, precis som för systern. Långsamt och gradvis har de förtvinat.
När de var små ordinerades barnen träning på centrat för sjukgymnastik där Rana arbetade som administratör. De blev inte bättre. När hon flera år senare tog dem till American university of Beirut medical center kliade sig läkarna i huvudet också där. Ta barnen till Europa, rådde de.
Rana Almzayeks högsta önskan i Sverige är densamma som i Syrien: att barnen ska få en diagnos och den vård som, kanske, kan hjälpa dem. Men ännu dröjer svaret på den senaste provtagningen på Kullbergska sjukhuset.
Om mysteriet förblir olöst riskerar drömmen om ett gott liv för barnen att bli en mardröm, tänker Rana och minns dottern hon tvingades begrava.
– Det är en kamp mot klockan.
Tick. Tack.