– Allt går inte att lösa. Det känns särskilt tungt eftersom jag vet hur bra skolan har varit och skulle kunna vara också i fortsättningen.
När friskoleföreningen bildades efter kommunens skolnedläggning i Flodafors 2008, var Jonsson dess första ordförande. Då var bygdens engagemang för ett friskolealternativ stort, uppslutningen bred och framtidstron stor.
Sedan dess har Jonsson suttit i styrelsen fram till att han åter valdes till dess ordförande. Vid årsskiftet insåg han att problemen började bli friskolan och föreningen övermäktiga.
– Vi var inställda på att 2015 nog skulle bli ett mellanår. Vi hade inte lyckats få fler elever som vi hoppats. Samtidigt såg vi en möjlighet: vi föreslog kommunen att hjälpa till med integrationen och försöka intressera nyanlända barn att komma till vår skola.
15–20 nya elever skulle enligt Jonsson ha räckt för att rädda skolan. Men förhoppningen sprack: skolans informationskampanj bland nyanlända familjer i Katrineholm fick ett svalt mottagande, påverkat av att skolskjutssystemet inte ger barn från tätorten rätt till skolskjuts till Flodafors.
– Detta är ett allmänt bekymmer. Om ett år eller två är det säkert fri skolskjuts för alla efter att reglerna nu ses över. Men det kommer försent för oss, konstaterar Jonsson som tycker att Katrineholms kommun har ställt upp på ett bra sätt i de fruktlösa försöken att hitta en lösning i skolskjutsfrågan.
– Kommunen har varit mycket samarbetsvillig. Vi har inte mötts av någon kall hand alls.
Förutom det bristande elevunderlaget och skolskjutsproblemet, har också reglerna för lärares behörighet, kravet på lärarlegitimation och lärarbristen påverkat skolans fall.
Och av all energi och jäklar anamma som präglade skolans bildande, uppstartens första år och satsningen på ett högstadium fanns mot slutet inte mycket kvar, tycker Torbjörn Jonsson.
– Det är tragiskt att lägga ner. Men det går inte att fortsätta gå back en miljon per år. Och vi kunde inte bara hoppas på fler elever till skolstarten i augusti. Det hade varit ansvarslöst.