Vad ska man göra med all tid när man blir pensionär? Den frågan ställer sig nog många som precis har avslutat sitt yrkesverksamma liv och blivit daglediga. För Olle Andersson och Roine Wahlström från Flen blev svaret: Vandra.
– Jag läste Paulo Coelhos bok Pilgrimsresan för tio år sedan och det har legat i bakhuvudet sedan dess, säger Olle Andersson.
När han så fick höra om en pensionerad vän som skulle gå vandringen till Santiago de Compostela bestämde han sig. Men han ville inte gå ensam.
– Då kom Olle på att han skulle ta med mig. Han kom över på min födelsedag, jag hade precis slutat jobba och var ganska deprimerad över att jag var tvungen att sluta. Häng med mig sa han, konstaterar Roine Wahlström.
Det var i augusti förra året och ett år senare gjorde Roine Wahlström just det – hängde med. Med buss och tåg tog sig de båda 66-åringarna ner till St. Jean Pied-de-Port i Frankrike. Den 24 augusti började vandringen (läs mer om Camino de Santiago i faktarutan).
– Den första etappen var tuffast. Det var två mil i kraftig stigning upp för Pyrenéerna, säger Olle Andersson som hade förberett sig genom att gå flera mil långa promenader med packning ett par gånger i veckan.
Roine Wahlström hade inte lika många mil i benen innan vandringen och för honom blev starten chockartad.
– Det var tuffare än jag hade trott, under de tre första dagarna längtade jag bara hem. Sedan kom jag in i det och började älska själva utmaningen och släppte alla måsten.
Längs kuperade stigar gick Flensduon mil efter mil och skaffade sig lika många nya vänner som nya upplevelser. En vanlig dag gick de en etapp, tog in på ett vandrarhem där de duschade och tvättade sina kläder. Därefter åt de middag med några nya pilgrimsvänner innan de gick och la sig klockan nio för att stå upp redo att vandra igen klockan fem nästa morgon. Efter 16 dagar och 33 mil till fots tvingades dock Roine Wahlström kasta in handduken. En brant backe i närheten av staden Burgos tog knäcken på hans ena knä.
– Jag kunde inte stå på benet, det var en kraftig överansträngning, konstaterar Roine Wahlström.
Det blev tåg till Madrid och flyg hem till Sverige. Olle Andersson fick fortsätta vandringen på egen hand.
– Det kändes lite kymigt att lämna honom men det var min högsta önskan att gå vidare.
Efter totalt 33 dagar och 80 mils vandring stegade Olle Andersson in i Santiago de Compostela påhejad av pilgrimsvänner från USA.
– Alla vackra vyer och alla bekantskaper och vänner man fått längs vägen är det jag främst tar med mig. Men det var också en upplevelse att känna sig så stark och känna att jag klarar av det. Jag hade aldrig något problem med kroppen, inte ens skoskav, säger Olle Andersson som trycker på vikten av bra material.
Trots att han tvingades bryta ångrar inte Roine Wahlström vandringen en sekund.
– Det var ett riktigt lyckokast! Även om jag inte gick hela vägen så var det så värt det, jag kom ut som en annan människa. Det var en sån upplevelse, det går inte att föreställa sig. Man måste vara där. Vi hade roligt hela tiden och det var en otrolig vänskap och gemenskap, säger Roine Wahlström som har bestämt sig:
– Jag vill fortsätta därifrån jag bröt, det ska jag göra om hälsan står mig bi. Då vill jag vara i skick, förhoppningsvis blir det nästa år.
Vid sin sida har han då med all säkerhet en viss pensionärskollega från Flen.
