Efter ett och ett halvt pandemiĂ„r Ă€r lĂ€xhjĂ€lpen tillbaka i Flen. Varje onsdag möts numera ideella lĂ€xhjĂ€lpare och lĂ€rdomshungriga deltagare i ett av bibliotekets konferensrum. Ăver tio deltagare samsas ikvĂ€ll om dem betydligt fĂ€rre frivilligelĂ€rarna. De tycks alltid vara en för lite, men nĂ€r lokalen slĂ€cks ned har hjĂ€lp kommit till alla.
Hans WrÄdhe deltog i lÀxhjÀlpen redan innan pandemin slog till och har varit en av personerna som hjÀlp till att Äterigen sjösÀtta projektet.
â Jag hade varit pensioner i tvĂ„ Ă„r och ville göra nytta, inte bara ligga i soffan och Ă€ta chokladpraliner, sĂ€ger han.
LĂ€xhjĂ€lpen Ă€r till för sĂ„vĂ€l barn och ungdomar som vuxna. Hans WrĂ„dhe berĂ€ttar att han sjĂ€lv inte har en lĂ€rarbakgrund, men att han alltid kan hjĂ€lpa till Ă€ndĂ„. I regel handlar det pĂ„ lĂ€xhjĂ€lpen och svenskundervisningen â ofta om att bara prata och möta mĂ€nniskor.
â Det Ă€r klart att det ger en tillfredsstĂ€llelse av att kunna hjĂ€lpa, men ocksĂ„ att lĂ€ra kĂ€nna mĂ€nniskor. Att mötas över sprĂ„kgrĂ€nserna Ă€r ocksĂ„ en del av integrationen som inte bör glömmas bort.
Ahmed Àr en av flera som den hÀr kvÀllen har med sig en svenskauppgift. Han Àr tacksam till att lÀxhjÀlparna gör arbetet ideellt och berÀttar att det göra all skillnad att ha nÄgon bredvid sig som kan tyda och berÀtta vad som Àr rÀtt.
â Det Ă€r svĂ„rt att lĂ€mna in nĂ€r man inte förstĂ„r helt vad man ska göra. Det har blivit mycket bĂ€ttre av att vara hĂ€r och inte att försöka sjĂ€lv hemma.