Flertalet av de Sverigefinnar som bor i Sverige i dag är ättlingar till personer som arbetskraftsinvandrade på 60- och 70-talen. En gemensam nordisk arbetsmarknad hade skapats 1954. Det krävdes inte längre pass, uppehålls- eller arbetstillstånd från nordiska medborgare och för Finländarna kom det lägligt för under 60- och 70-talen rådde lågkonjunktur i vårt östra grannland.

Mellan 1945 och 1985 bosatte sig cirka 450000 finländare i Sverige, enligt tidskriften Populär Historia. Cirka 280000 av dem återvände till hemlandet medan 170000 blev kvar. Att tala finska var en självklarhet.

‒Finländare i den första generation började ofta jobba på en arbetsplats i Sverige där alla talade finska, där chefen var finsk och kontaktpersonen i facket var finsk. Ingen behövde egentligen kunna svenska. Men språkkunskaperna börjar successivt försvinna för deras barn och barnbarn är nästan helt svenskspråkiga, säger Arto Sipola, trafikingenjör i Eskilstuna kommun och "finsk kontaktperson" inom stadsbyggnadsförvaltningen.

Eskilstuna tillhör i likhet med Trosa och Oxelösund det finska förvaltningsområdet som består av totalt 59 kommuner. Den som vill har rätt att tala finska i kontakterna med kommunen. Efterfrågan från medborgarna är dock vikande, enligt Arto Sipola. De senaste två åren har totalt sju personer kontaktat honom för att få tala finska med hans förvaltning.

Riina Heikkilä är en av tre språkvårdare i finska på Institutet för språk och folkminnen. Hon känner igen den bild som Arto Sipola målar upp.

‒Antalet talare av finska i Sverige minskar. De finländare som kom till Sverige på 50-, 60- och 70-talen börjar bli ganska gamla. Deras barn kanske fortfarande talar språket, men det blir allt ovanligare bland barnbarnen, säger hon.

Det förs ingen officiell statistik över antalet "modersmålstalare" men det finns beräkningar som, enligt Riina Heikkilä, visar att finskan är passerad av arabiskan.

‒Finska språket krymper, men å andra sidan har statusen höjts eftersom finskan blivit ett nationellt minoritetsspråk. Under 60- och 70-talen var det inte särskilt populärt att tala finska. Det pratades om "finnjävlar" och det fanns en del skam kopplat till språket. Men det har förändrats. I dag är det helt okej att prata finska, säger hon.

Arto Sipola kom till Sverige med sina föräldrar och syskon på 1970-talet. Riina Heikkilä flyttade hit ensam som ung vuxen 1990 och har föräldrarna kvar i Finland.

‒Jag är född i slutet på 60-talet och vi finskspråkiga började läsa svenska i sjunde klass, några timmar per vecka. Likadant på gymnasiet. För mig var det ett helt främmande språk. När jag flyttade till Sverige kunde jag skriva och läsa men svenskan talades på ett annat sätt, och fortare, än jag hade lärt mig, säger Riina.

‒Jag kunde inte ett ord svenska så det blev hårdträning. Pappa sa att nu när vi ska stanna här så måste vi lära oss språket. Vi barn gick ju i skolan och två gånger i veckan gick hela familjen på kvällskurser, säger Arto.

Riina Heikkilä ser ingen överhängande risk för att finskan ska försvinna från Sverige.

‒ Många i Sverige talar fortfarande finska och det finns finska skolor. Finska har talats i Sverige så länge som Svea rike har funnits. Jag har svårt att tänka mig att det helt skulle försvinna, men vem vet?

Få svenskar har tagit finskan till sig. Många kan några räkneord, hantera några svulstiga svordomar och vet att "ei saa peittää" betyder "får inte övertäckas", men inte så mycket mer.

‒Det kanske stämmer men det har väl att göra med hur praktiskt användbart ett språk är. Många lär sig några fraser på spanska för att de reser mycket till spansktalande länder. I Finland klarar man sig ofta på svenska, eller åtminstone engelska.

Enligt Riina Heikkilä finns det få likheter mellan språken och synen på konsonanter skiljer sig markant.

‒Språken är väldigt olika till sin struktur och tillhör olika språkfamiljer. Finskan har visserligen lånat många ord från svenskan men de har anpassats till finskans ljudsystem. Ibland så mycket att man inte ens förstår att det är låneord från början. Svenska ord har ofta konsonantkombinationer i början, som strand (ranta på finska) med hela tre konsonanter. I finskan vill man helst bara ha en.