Det är en annan 15-årig flicka som möter oss i dag mot den tjej som stod på randen mot det totala sammanbrottet i april.
Då hade hon levt med utvisningshotet i tre månader, avbrutit skolgången och var i stort sett bara sängliggandes hela tiden. På gränsen till apatisk.
Lauras skolkamrater på Engelska skolan i Eskilstuna försökte muntra upp henne. De ordnade med namnunderskrifter. Lauras läkare, Nils Skanke på Mälarsjukhuset, som behandlade henne för leukemi den andra gången cancern slog klorna i henne, försökte också vädja till Migrationsverket att ändra sitt beslut.
Överläkaren underströk, och understryker alltjämt, att om leukemin återkommer en tredje gång är benmärgstransplantation den enda räddningen och det ingreppet görs inte i Armenien.
Familjens advokat, Maria Ivicz, lämnade in en ny begäran för att försöka avbryta utvisningen och slutligen kom det där beskedet som ger familjen ett nytt hopp.
2 juli kom brevet från Migrationsverket med ett par korta meningar att utvisningen inhiberas i avvaktan på att verkets tjänstemän får ta till sig och kontrollera som det heter "nya uppgifter".
Men Sophia Öhvall Lindberg på Migrationsverkets presstjänst understryker att man kanske inte ska tolka detta besked som varken positivt eller negativt.
– Inhibitionen ger familjen ett andrum och det är väl i sig positivt. Men det säger inget om det kommande beslutet.
Laura har redan valt och väljer att tolka det positivt.
– Annars skulle vi väl vara utkörda redan, menar hon.
Men hon vågar inte tro så mycket så hon väljer att återgå till vardagens bestyr fullt ut. Hon går inte tillbaka till skolan förrän hon vet helt säkert att hon får stanna. Och på frågan om hon inte blir hopplöst efter om hon inte gör det så rycker hon lite på axlarna:
– Mina lärare och mina klasskamrater har lovat att hjälpa mig att komma i kapp.