Vi har skrivit om utvisningshotade Laura och hennes familj flera gånger sedan december 2012.
Nu hukar familjen under ett slutgiltigt utvisningsbeslut från migrationsverket som kom 9 mars och som förbjuder dem att sätta sin fot i Sverige på två år.
Det är bara Arman som nyss fyllt 1 år som sorglöst strosar omkring med mamma inom tryggt räckhåll hemma i lägenheten i Råbergstorp i Eskilstuna.
Lauras läkare, Nils Skanke, har i omgångar vädjat till migrationsverket och ställer i dag frågan om detta är ett brott mot FN:s barnkonvention.
– Jag tycker att det här är så hjärtlöst skött och strider mot allt vad etik och moral heter. Migrationserket visar upp en okänslighet mot ett barn som fortfarande befinner sig i en fruktansvärd situation.
Laura själv är inte medveten om vad hennes läkare säger, hon är hemma från skolan för tredje veckan, och har nyligen fått en remiss till ungdomspsykiatrin.
Hennes pappa Armen förstår inte:
– Vi sålde allt vi hade och flyttade till Sverige när vårt barn drabbades av leukemi för andra gången. Det var läkarna i Armenien som rådde oss till det. I Sverige finns den vård som kan rädda Laura, här finns den inte.
Det hela handlar om att sätta in en behandling med benmärgstransplantation och en sådan utförs inte i Armenien.
Migrationsverket anser att Laura redan är botad från sin leukemi. Överläkaren Nils Skanke på barn- och ungdomskliniken på Mälarsjukhuset i Eskilstuna håller inte med:
– Risken att sjukdomen kommer tillbaka är uppenbar när hon redan har drabbats två gånger, och drabbas hon en tredje gång är hennes enda chans en benmärgstransplantation.
Ett sådant ingrepp görs inte i Armenien.
– Migrationsverket hävdar att flickan kan gå på kontroller även i Armenien, och det är ju sant. Man kan ta blodprov även där.
Den springande punkten i Nils Skankes resonemang är fortfarande att sjukdomen kan komma tillbaka.
– Om hon klarar sig till hösten 2018 då är vi nere på en risk som är i närheten av noll.
Nils Skanke vill i dag inte gradera risken för ett återfall.
– Det väsentliga är att risken finns och den finns där i allra högsta grad i dag.
– Men vad jag än säger, eller skriver, verkar det inte som om jag når fram till migrationsverket.
Inte heller familjens advokat, Maria Ivicz, känner att hon når riktigt ända fram i försöken att tala med handläggarna på Migrationsverket.
– Just nu är jag mest orolig för att hela familjen ska kollapsa under den stress de lever under. Det här är rena tortyren.
Vad Maria Ivicz kan göra i dag är att lägga in en ansökan om verkställighetshinder i fråga om utvisningsbeslutet.
– Sedan får jag försöka ansöka om nytt uppehållstillstånd. Och det får ske vecka för vecka, om så krävs.
Risken finns att hela familjen tvångsdeporteras. Men den risken bedömer Maria Ivicz som relativt liten eftersom det skulle kräva att man låste in både föräldrar och barn i ett fängsligt förvar innan man skjutsar dem till en flygplats.
– Och barn får inte låsas in... Men jag tror inte att denna familj ska tvingas hamna i den situationen. Jag kan bara inte tro det.
Vad Maria Ivicz hoppas ska kunna förändra hela det låsta läget är om hon kan sammanställa intyg från flera läkare, dels Nils Skanke, men även från psykiatrin, och från sjukvården i Armenien. Kanske kan man även få med intyg från både Lauras och lillasyster Lyudmilas skolor...
Laura lockas att tala lite grand om just skolan och en tillstymmelse till ljus skymtar i hennes tårfyllda ögon. Hon berättar att ingen retas eller mobbas på engelska skolan i Fröslunda där hon går.
Hon trivs bra där.
På frågan vad hon ska bli när hon blir stor svarar hon utan ett ögonblicks betänketid:
– Cancerläkare.