Knäppt, vulgärt, spekulativt, smörigt. Det skulle vara lätt att göra sig löjlig över en konsert som "Elvis 80 - med Elvis originalmusiker och vänner", som gavs på Royal i Eskilstuna på söndagskvällen. En show ihopsatt av några musiker som spelat med Elvis Presley, en skådespelerska som under en tio veckor lång filminspelning agerade romantisk sidekick till världsstjärnan och en Elvis-imitatör - på pappret låter det kanske töntigt. Men jag tror att när jag i december summerar 2015 års kulturupplevelser, så kommer Elvis-showen i Eskilstuna att vara i topp.
Gänget som intog scenen på Royal visade sig vara rakt igenom äkta vara. Chosefria, skickliga artister som älskar musiken de framför, och starkt dedikerade sina två uppgifter, att hylla Elvis Presley och underhålla publiken.
Publiken ja. Den gamla biografen var fullsatt av Elvis-fans i olika åldrar.
Föreställningen inleddes med att kvällens konferencier, Marlyn Mason, skådespelerskan som 1968 spelade mot Elvis Presley i filmen "The trouble with girls", berättade att detta var den tredje och sista showen under turnén i Sverige. Hon var en av endast tre kvinnor som sjöng in en duett med Elvis. En av de andra två var Nancy Sinatra. "So I think Im in good company", skrattade hon och presenterade bandet.
Två av musikerna, trummisen Bob Lanning och basisten Duke Bardwell har alltså spelat tillsammans med Elvis himself i olika konstellationer under 1970. Båda har medverkat på skivinspelningar som har blivit världshits.
Men kvällens frontman var ändå Dwight Icenhower. Marlyn Mason presenterade honom som en Elvistolkare som inte försöker vara Elvis. Kanske hade hon fel i det, för Dwight Icenhower hade nog lagt rätt många timmar på att fixa sin Elvisfrisyr, sminka sig med brunkräm och öva in Elvis-moves till showen. Och han har säkert lagt mer än tusen dagar på att hitta Elvis-rösten och Elvis-fraseringen. Men jag, som vanligtvis inte har mycket till övers för tribute-artister, kunde ändå inte låta bli att charmas av denne Dwight, som aldrig riktigt gick in i Elvis-bubblan utan mest verkade älska publiken och sina medmusikanter och låtarna de gjorde tillsammans. Spelglädjen var påtaglig på scenen, och jag fylldes av tacksamhet över att få lite skön terapi och hjälp att ta hand om min numera ganska trötta relation till Elvis och rock´n roll. Jag misstänker att jag långt i från var ensam om den upplevelsen.