– Jag har aldrig varit så glad över att se Kalmar slott, säger Bo Hagman, tidigare Spitfirepilot.

Han har precis berättat om sitt värsta minne från tiden då han som ung pilot flög Spitfire över Östersjön. Mellan 1948 och 1955 köptes 50 Spitfireplan in för att bedriva spaningsverksamhet. Samtliga plan hade sin bas på F11. Sju av dessa piloter träffades under onsdagen på F11 flygvapenmuseum för att prata gamla minnen. Att spaningen var inriktad på Sovjetunionen är sedan länge inte någon hemlighet.

– Det hände att vi fick gubbar (ryska plan) efter oss, säger Lars Cranning som var en av piloterna från Kalla kriget-tiden.

Han berättar om tiden när piloterna på F11 flög in Baltikumområdet för att fotografera ryska avfyringsramper, kustvarv och krigsfartyg.

– Vi var väldigt neutrala, fyller Bo Hagman i och ler.

Han kan med 60 års distans kosta på sig att skratta åt det som då var blodigt allvar. Men skratten byts snabbt till allvar när Nyköpingssonen Bengt Hallström tar fram en bild på sina kamrater från tiden när han flög Spitfire. Han pekar på en svartvit bild där hans pilotårgångskamrater står uppställda. Av de runt sju-åtta personer som syns på bilden har flera av dem skadats allvarligt och en omkom i samband med olyckor. Många piloter miste livet i krascher även om det inte handlade om nedskjutningar som i fallet när den svenska DC3:a försvann den 13 juni 1952 och åtta personer miste livet.

Spitfireplanen toppar dock inte den mörka statistiken.

– Nej, Spitfireplanen är det ultimatal propellerplanet och vi hade inte så många olyckor, säger Bo Hagman.

Trots passionen till planet hade Bo Hagmans liv kunnat sluta i en Spitfire. När han skulle ut på ett av sina soloppdrag utanför Kalmar - att leta efter ryska båtar i Östersjön - höll han lite väl mycket koll efter ryska plan.

Något plan dök aldrig upp, men det febrila vridandet på huvudet hade stulit uppmärksamhet från bränslemätaren och den var oroväckande låg när han tillsist tog en titt på den. Han vände tillbaka men fick ingen kontakt med flygtornet i Kalmar och något land var inte i sikte.

– Jag ropade och ropade men fick ingen kontakt med Kalmar. Jag trodde jag hade fel på kompassen, säger han och berättar hur svårt det hade varit att klara av det kalla havet.

Men slutligen fick han kontakt med flygledartornet och Kalmar slott dök upp.

– Om jag minns rätt hade jag 40 liter bränsle kvar när jag landade, säger han och berättar hur han tog en tur in i domkyrkan efteråt.

Även om samtliga piloter vill framhäva den fantastiska känslan av att "klä på sig ett Spitfireplan", som stiger likt en helikopter mot himlen, har även kollegan Lars Cranning obehagliga minnen från cockpiten.

Han flög på 14000 meters höjd och tappade fart. Något som gjorde att planet hamnade i spinn. Enkelt förklarat är spinn när planet tappar flygförmågan och börjar falla som en sten rakt ner och roterar samtidigt.

– Jag hade lärt mig att om bara planet är rätt trimmat så kommer det slutligen att räta upp sig själv, säger han och släppte därför styrspaken över planet och fick i stället vänta och hoppas på det bästa.

Planet rättade upp sig på ungefär 5000 meter höjd och han tackar sina pilotvänner som hade påtalat hur spinn ska hanteras.

– Det blev några extra cigg efter landning, säger han.