Den har blivit en tradition och institution, den årliga vårkonserten som musikkåren arrangerar. Följaktligen präglas mötet mellan musikerna och deras ofta återkommande publik varken av spänningar och choser.

– Hej! Vad kul! Det känns som att komma hem, strålade dirigenten Ulf Ljunggren där han försiktigt tassade omkring på scenkantens yttersta spets.

Sedan brakade det loss med en marsch, ”Brass adventures”.

– Nu ska ni få vara med om lite brassäventyr, utlovade Ljunggren medan tonerna från de 20 musikernas instrument blåste vintern åt fanders.

Den visuella inramningen gjorde förstås sitt till för vårkänslan: tulpanröda kavajer med matchande flugor, prunkande bleckhornsgläns och träblåsklaffar som glänste likt vinterns sista iskristaller. Som en bonus silade varmt solsken in genom de tunga gardinerna.

Men det är ändå musiken som gör tricket: sprittande jazz som tinar upp och vederkvicker, brasiliansk bossanova som påminner om ljumma kvällar som komma skall, ett knippe Taube-”godingar” som för tankarna till saltstänkta båtturer och årets första picknicktur.

– Här har ni en blivande stjärna, ska ni veta, sa dirigenten sedan och presenterade gästsolisten Martina Norén som sjungit och spelat med kåren förut.

Nu går hon musikallinjen i Göteborg och sjöng i konsertens första akt ur både ”Chicago” och ”A chorus line”. Och hon gjorde det så att snödropparna reste sig i givakt.