Deras historier skiljer sig åt. Ursprungen är olika. Men mycket har de gemensamt, de tio kvinnorna i cykelkursen. Viljan att lära. Lusten att umgås. Känslan av att hålla rak kurs, hjulen i spinn och vinden i håret.

– Många är ensamstående mammor i stort behov av att kunna vara rörliga i vardagen. Ingen har körkort, och för dem som bor vid till exempel Vannalaplan är det jättelångt att gå fram och tillbaka till centrum med barn och matkassar.

Det säger Hawa Hashim vid kommunens integrationsenhet. Sedan 2013 har hon försökt att få kursen till stånd men inte lyckats hitta en instruktör.

Artikelbild

Shokrya Jafri tar en paus från trampandet efter att ha varit nära att köra rakt in i ett träd intill Vingåkersån.

– Till sist hittade jag den här stjärnan, säger hon om den enda mannen i cykelsällskapet.

Cees Van Der Meulen är inflyttad till Österåker och har tidigare engagerat sig som flyktingspråkvän. Att sörpla kaffe och bara prata var inte hans grej.

– Man måste göra nåt! Först då lär man sig språket bättre. Att lära sig cykling bygger mycket på tjat, tjat, tjat, flinar han.

Kvinnorna ler och nickar igenkännande. Sedan kränger de på sig reflexväst och hjälm och ger sig ut på cykelvägen utmed ån.