I Parasport Sverige ingår Svenska Parasportförbundet och Sveriges Paralympiska Kommitté. Dessutom finns ett tredje ben, Special Olympics.

Den gemensamma nämnaren är idrott för personer med rörelsenedsättning, synnedsättning och intellektuell funktionsnedsättning. Sedan i maj i fjol heter ordförande Åsa Llinares Norlin, tidigare seglare och medaljör i EM och VM samt fjärdeplatstagare i Paralympics i Atlanta 1996.

Sedan födseln saknar hon en arm och ett ben. Det kallas dysmeli.

Artikelbild

| Sedan i maj 2019 är Åsa Llinares Norlin ordförande för Parasport Sverige. Hon har tävlat i segling och hamnade bland annat på fjärde plats i Paralympics i Atlanta 1996.

 Att ha bara en arm är jobbigt oavsett vad det beror på. Men det är inte så att jag vaknar varje morgon och tänker: ”Fan, jag har bara en arm i dag också”. Det är ju min vardag. Sedan har jag samma bekymmer som alla andra: Vad ska jag göra till middag? Hur ska jag hinna med allt? Det är mer det som upptar mina tankar.

Ständigt pass

Samtidigt innebär en funktionsnedsättning en ökad stressnivå över att allt ska funka. Åsa Llinares Norlin liknar det vid att vara en småbarnsmamma.

 Det kräver ständig passning. En protes som går sönder, att man måste ansöka om färdtjänst eller nytt parkeringstillstånd till bilen, och så vidare. Det tar lite mer tid i vardagen.

Just när det gäller parkeringstillståndet har det ändå blivit lite bättre. Tidigare var hon tvungen att ansöka vart tredje år. Nu är det bara vart femte.

 Man skulle önska att det kom av sig självt, men det går inte eftersom en del fuskar. När resurserna minskar slår det först mot personer som behöver dem mest.

Eget ansvar

Å andra sidan är hon van vid att klara sig själv. Så blev hon uppfostrad av sin mamma som brukade säga: ”i dag finns det hjälp att få, men vi vet inte hur det ser ut i morgon. Därför är det bäst att aldrig bli beroende av någon.”

 Vi har mycket stödsystem i Sverige, vilket är bra, men var och en har också ett eget ansvar. Det talar vi för lite om när det gäller den här målgruppen, säger Åsa och tar smärta och belastningsskador bland personer med funktionsnedsättningar som exempel.
 Genom att hålla igång och vara fysisk aktiv går det att minimera dem.
Hur har det mötts av medlemmarna?
 De som är fysisk aktiva vet redan att träning ger ökad livskvalitet och en större grad av självständighet. Men många medlemmar blir provocerade. Fast det handlar inte om antingen eller, tänker jag. Vi behöver både stöd från samhället, men också att var och en tänker: Hur kan jag se till att min kropp håller så länge som möjligt?

Ökat ansvar är bara ett område där Åsa vill förändra. Minst lika viktigt är att se till att personer med funktionsnedsättningar får samma möjlighet till fritid och ett aktivt liv som alla andra. Så är det inte i dag, säger hon.

 Ibland pratar vi om den här målgruppen som personer med särskilda behov. Mina behov är exakt samma som för vem som helst. Men jag kan behöva lite andra förutsättningar för att tillgodose dem.

Här kommer ekonomin in i bilden. Eftersom många inte orkar eller klarar av att arbeta full tid så kan pengar bli ett hinder. Dessutom behövs högre tränartäthet och mer kunskap på olika områden. Ett annat område hon vill jobba med är attitydförändringar – att man faktiskt välkomnar målgruppen i sin verksamhet och ser att de tillför något till verksamheten och inte är en belastning.

"Rädd för allt"

Själv har Åsa Llinares Norlin trots avsaknaden av ett par kroppsdelar alltid varit aktiv. Så till den grad att hon ibland tänker att hennes funktionsnedsättning är som en naturlig broms. Utan den hade hon troligtvis försökt bestiga alla de högsta bergen, seglat jorden runt och så vidare.

Min drivkraft är nyfikenheten och lusten att lära mig mer. Om någon säger ”Det där kommer du aldrig att klara” är det ju värsta moroten.
 Samtidigt är jag otroligt rädd för allt. Det är en jättekonstig kombination. Det är en berg- och dalbana. Rädslan och lusten över livet och att jag tror att jag kan göra skillnad.
 Apropå det, känner du att du har åstadkommit någon förändring än i förbundet?
 Det återstår att se, skrattar hon och fortsätter:
Det är en stor organisation och förändring tar tid. Vi är som ett stall med unghästar som vill iväg så vi måste ha tålamod. Men jag är övertygad om att det kommer.