Kanske har du sett henne in action under sommarkvällarna i Eskilstuna, eller rentav njutit av en stunds energimassage i hennes mobila massagestol, i exempelvis Sundbyholms slottspark eller i Stadsparken, i samband med sommarprogrammet Picnic i Parken.

Att hjälpa och göra människor glada har varit hennes ständiga kall, och massage och friskvård har legat Annika väldigt varmt om hjärtat sedan barnsben. Efter en skilsmässa för fem år sedan använde hon delar av den nya egentiden till att vidareutbildade hon sig i klassisk massage och i dag driver hon egna företaget "Annikas massage & qigong" hemma i villan på fritiden. Till vardags jobbar hon som specialpedagog på S:t Eskils gymnasium.

Men mycket vatten har runnit under broarna genom åren. Till en början var det språklärare hon skulle bli, med sina toppbetyg i engelska och tyska. Men i nian gjorde hon praktik i kallskänken på Stadshotellet. Annika upptäckte hur hon trivdes med att jobba med händerna.

Artikelbild

Så dog hennes mamma.

– Att mamma dog så tidigt har präglat mig, det är viktigt i sammanhanget för att förstå vem jag är. Jag valde bort den teoretiska utbildning jag tänkt gå och satsade på tvåårig livsmedelsteknisk linje i stället. Och så flyttade jag hemifrån redan innan jag började gymnasiet.

– Jag har frågat pappa varför han inte sa åt mig att läsa teoretiska ämnen i stället, men han förklarar att har jag bestämt mig för att göra något, då genomför jag det, oavsett vad andra säger. Men livsmedelsteknisk blev bra, jag fick ju gratis mat, skrattar Annika och håller med om att epitetet street smart passar henne väl. Hon har blivit van att klara sig själv, stå på egna ben och mest bara köra på, inte tänka och analysera så mycket.

– Egentligen har jag jobbat sedan jag var 14 år och cyklade runt och sålde lotter för Torshälla-Nyby IS. För pengarna jag tjänade åkte jag på språkresa till England sommaren innan mamma dog, och året därpå åkte jag tillbaka på ny kurs – och träffade en italienare.

Under gymnasietiden pluggade hon italienska på egen hand på biblioteket, och åkte ner och hälsade på pojkvännen på loven. Efter de två åren hyrde hon ut lägenheten och flyttade till Italien.

Det blev ett år i Bologna, sedan ville hon hem och plugga vidare. Hon jobbade och tjänade pengar ett tag innan någon sa: "Du som är så bra på språk, ska du inte bli reseledare?" Sagt och gjort, Annika antogs till reseledarutbildning och ägnade några år på Gran Canaria, Teneriffa och Cypern, i Italien och Turkiet.

– Jobbet blev som en livsstil, och jag stortrivdes. Men reseledare är man ju inte till pensionen. Jag ville fortfarande höja mina betyg och utbilda mig. Så jag flyttade hem, började plugga på distans och jobbade i cafeterian på Järnia. Jag var 27 år gammal när jag kom in på gymnasielärarprogrammet i Uppsala.

Annika valde att läsa svenska och engelska, men bara för att det var så roligt passade hon på att samtidigt gå kvällskurser i italienska på Stockholms universitet också. Och för att få ihop lite pengar, lära känna människor – och äta gratis förstås – serverade hon på nationerna och på universitetsbalerna.

– 2001 var jag klar och flyttade hem, men eftersom det inte fanns några tjänster lediga i Eskilstuna blev Thomasgymnasiet min första arbetsplats. Jag pendlade i tio år till Strängnäs, startade upp italienskaundervisning på skolan och hade så himla kul. Ja, och så fick jag två barn under tiden, skrattar hon mitt i andetaget.

Under föräldraledigheten hade hon passat på att plugga specialpedagogik, åter igen driven av sin längtan att få hjälpa andra, och i Eskilstuna har hon genom åren jobbat på flera högstadier och gymnasieskolor. I dag har hon sin tjänst på S:t Eskil. Och stormtrivs med sin vardag.

– Det är så skönt att komma hem till massagestudion i villan efter en intensiv dag och få jobba med händerna, hjälpa andra att må bra. Det ger mig ett välbehövligt lugn. Drömmen är att så småningom vara min egen på heltid, och kanske kunna åka ut på äldreboenden och ge taktil massage. Jag tycker så mycket om gamla människor, vi kan lära oss mycket av dem.

Egentligen är inte Annika Lindström mycket för materiella saker. Och hon beskriver sig själv som en social ensamvarg. Inte är hon bunden vid en speciell plats heller, även om hon trivs med sin tillvaro där hon är i dag.

– Hemma är dit jag går. Jag vet, det låter som en klyscha, men det är så jag vill leva. Bara jag har sönerna och hunden med mig kan jag bo och verka precis var som helst. Jag kanske skulle skaffa husbil, och när jag går i pension drar jag ner till spanska solkusten. Alla svenskar som bor där behöver säkert ha en svensktalande massör.