Alameer Al-Subaihawi kallas för Amir av sina kompisar i Värmbols FC. Amir är en positiv 17-årig kille från Irak som är ovanligt bra på fotboll. Han har varit i Sverige sedan sommaren 2011 och har på de här dryga två och ett halvt åren lärt sig bra svenska och anpassat sig i det svenska samhället.
Men något väsentligt skiljer Amir från sina kompisar i VFC – han ska utvisas till Irak om sex veckor. Till ett land där han inte vet var hans familj bor, eller om de ens är i livet.
Amir föddes i Bagdad den 5 maj 1996, när han växte upp visade han tidigt talang för fotboll. Talangen var så stor att han kom med i det irakiska lag som sommaren 2011 skulle åka utomlands – till Gothia Cup i Göteborg.
I Göteborg bestämde sig då 15-årige Amir för att han inte ville åka tillbaka till hemlandet.
Han hoppade av.
Med hjälp av en familj i Göteborg som pratade arabiska fick han kontakt med sin fars bror som då jobbade som bilmekaniker i Katrineholm, nu i Stockholm.
Amir kom till Katrineholm och fick bo hos farbrodern som ordnade så att han kunde börja i skolan. Amir bestämde sig för att så fort som möjligt lära sig att prata svenska.
– Jag försöker att alltid prata svenska, även med mina irakiska bekanta. Och sedan lär jag mig hela tiden nya saker i skolan och i fotbollslaget.
Amir hamnade i Värmbols FC efter att ha spelat ett år i Kaik.
– Då fick "Abba" (Pettersson) syn på mig och ville att jag skulle spela i Värmbol.
Där spelade han i A-laget i division 2 stora delar av fjolårssäsongen som 17-åring. Och tanken var att han skulle spela även den här säsongen.
Ända fram till dess att det tunga beskedet kom:
– Jag pratade med en kvinna på Migrationsverket som sa till mig att den dag jag fyller 18 år (den 5 maj) så ska jag utvisas till Irak. Enda chansen för mig att få stanna är om jag kan skaffa mig ett jobb, en inkomst. Annars ska jag utvisas, säger Amir.
Amir vet inte vad han återvänder till.
– Jag har inte hört något ifrån min familj, mamma och pappa och fyra syskon sedan slutet av 2012. De är bara borta. Vi har försökt, min farbror och jag, tillsammans med Migrationsverket, att på alla sätt få kontakt med dem, men inte lyckats. Min pappa jobbade inom det militära och hade en hotbild mot sig.
Om du skulle skickas tillbaka till Bagdad, vart skulle du ta vägen?
– Jag vet inte. Jag skulle kanske ta mig dit där vi bodde, men finns det ingen där så vet jag inte alls vad jag skulle ta mig till.
Om du har någon önskan, vad skulle det vara?
– Att jag skulle kunna få ett jobb, precis vad som helst, så att jag kan få stanna i Sverige.