Kvilleken. Bilden är från 2015. Foto:

Ljusning för Sveriges enda millennieek

Natur

I mer än ett millennium har Kvilleken vakat över sin äng utanför Vimmerby. Såvitt känt är det Sveriges enda 1 000-årsek.

Den har haft flera tuffa år, men dödsrunan kan inte skrivas riktigt än.

— Jag trodde inte att den skulle klara sig till den här sommaren, men den har en kvist med gröna blad fortfarande, säger den tidigare tillsynsmannen Torsten Ungsäter till Vimmerby Tidning.

Men länsstyrelsen i Kalmars reservatsförvaltare Jerry Svensson vill inte räkna ut eken riktigt än. Även om trädets hälsa har försämrats kraftigt varje år från 2012 – fram tills i år.

— Definitivt mår den inte bra. Men det som har hänt sista året är att det inte varit någon skillnad mot i fjol. Och det är första gången sedan 2012 som vi observerar ungefär samma status på eken. Nu lever ett par kraftiga grenar i ena kanten av trädet, säger han till TT.

När de grenarna dör vet man inte. Det skulle kunna gå på ett år men det skulle lika gärna kunna ta tio år, det beror på olika omständigheter.

Kvilleken, även känd som Rumskullaeken, har en omkrets i brösthöjd på 13 meter, enligt Vimmerby turistinformation. På 1930-talet fastställdes att den var cirka 950 år gammal, vilket innebär att den vid det här laget med all sannolikhet har haft sitt 1 000-årskalas.

Den är en stor turistattraktion, vars ålderdom inte är utan dramatik. På 1950-talet höll trädet på att spricka, men då ryckte smeden Karl Fransson in och slog kraftiga järnband runt. Och på 1990-talet genomfördes en liknande korsett-aktion av Franssons yngre släktingar.

Spändes åt för hårt

2005 utsattes trädet för ett sabotage då ett av dessa band avlägsnades, uppenbarligen i tron att eken skulle må bättre utan. När ett nytt band sattes på gjordes det för hårt, trädet blev stressat och började strypa sig själv 2009, vilket försämrade transporten av näring i barken.

2012 och 2013 fortsatte eken att plågas, fast denna gång av ekvecklare – en fjärilslarv som äter löv. Färre löv, lägre antal kolhydrater binds och mindre näring skickas ner tillbaks till rötterna. Detta leder i sin tur till att finrötterna på trädet börjar dö av.

Eken lider även sedan 2012 av ett kraftigt angrepp av svampsjukdomen mjöldagg – trädet tror att det törstar ihjäl, när det egentligen inte gör det.

— Alla de faktorerna tillsammans gjorde att det blev lite för mycket för eken, säger Jerry Svensson.

Åtgärdsprogram genomfördes

Men länsstyrelsen gav inte upp. Efter att en internationell forskargrupp kallades in 2012 utförde man en rad åtgärder. 2013 till 2015 anordnade de en ny "livrem" med vajrar som inte låg mot själva barken utan hade borrats in med öglor i trädet och höll ihop det.

— Det lades även ut ett speciellt lövvedsflis på marken för att eken skulle få en långsam tillgång till näring för finrötterna. Löven var även förskrumpnade och de sprutades med ett särskilt algextrakt som gav lite bättre, grönare lövmassa, säger Jerry Svensson.

Men det visade sig inte vara tillräckligt och trädet fortsatte att må dåligt och dö ut.

— Men i år har vi sett att det slutar gå neråt, så vi vågar inte säga hur länge trädet kommer leva. Den här kampen med de två sista grenarna vet vi inte hur lång tid det kommer ta, säger Jerry Svensson.

Eken i historien

Kvilleken/Rumskullaeken beskrevs redan 1772 av häradsfogden Magnus Gabriel Crælius i boken ”Försök till ett landskaps beskrivning”. Redan för ungefär 230 år sedan kunde man stå inuti trädet och använda det som redskapsskjul. Craelius skrev:

”Wid den ryktbara digerdöden, och inom 150 år efter densamma, synes de största här i orten wäxande ekar först runnit up utur jorden, och finnes wäl ännu några som äro äldre, ibland hwilka en som ännu är färsk och står på Lieutnants bostället Norra Qvills ägor, är märkvärdig, emedan densamma är 22 alnar omkring bålen; hon är nu ihålig; och jag har själf åttonde, stått inuti henne; bönderna på bostället bruka henne anars, som redskaps skjul, att där uti, för wäta förwara årder, harfwar och häckar.”

Källa: Länsstyrelsen Kalmar