Den som vill söka asyl i EU ska hänvisas till läger utanför unionens gränser. Där ska asylansökan prövas. De som beviljas asyl ska få bosätta sig inom EU, övriga ska resa tillbaka till sina ursprungsländer.
Så ser den modell för asylmottagande ut som många europeiska politiker drömmer om. De svenska Moderaterna driver detta som en viktig reform i valet till Europaparlamentet.
Till skillnad mot många andra frågorsom debatteras inför EU-valet hör denna på sätt och vis hemma i EU-parlamentet. Efter att förslaget om ett nytt europeiskt asylsystem har strandat, på grund av oenighet om obligatorisk omfördelning av asylsökande mellan EU-länder, söker politiker olika vägar framåt.
Problemet är bara att idén om mottagningsläger, eller vad man nu vill kalla dem, utanför EU redan har prövats och övergivits flera gånger. Senast i oktober sade ordföranden i EU-kommissionen, Jean-Claunde Juncker, att frågan inte längre finns på dagordningen och att den aldrig bordeha varit det.
Inget gränsland till Europeiska unionen vill ha sådana EU-finansierade läger på sitt territorium. Det i sig räcker för att begrava förslaget men det finns fler skäl.
Om något land i Mellanöstern eller Nordafrika säger sig vara villigt att öppna läger måste EU garantera att de asylsökandes rättigheter garanteras under asylprövningen – Vem ska göra den? – vid deras vistelse i lägren och på vägen dit. Det sista betyder exempelvis att de stater där lägren ligger inte får begå övergrepp för att förhindra människor att ta sig in. Sådant förekommer i dag i stor utsträckning i många länder med stora flyktingpopulationer.
Med tanke på de miserabla förhållanden som råder i asyllägren inom EU, främst i Grekland – för att inte tala om de Australiensponsrade flyktingcentren i Nauru och Papua Nya Guinea – kan man föreställa sig vad som väntar om sådana inrättningar placeras bortom europeiska rättssystemets räckvidd, i länder som inte är rättsstater. Det faktum att avvisningar av asylsökande till Turkiet ständigt stöter på patrull i grekiska domstolar säger mycket om verkligheten på andra sidan EU:s gräns.
Låt oss ändå anta att allt detta löses på ett mirakulöst sätt och med full respekt för mänskliga rättigheter. Vad ska hända med exempelvis en kinesisk medborgare som lyckats ta sig till Sverige och ansöker om asyl? Ska personen sättas på ett plan till ett flyktingläger i, säg, Libyen eller Jordanien? Och vart ska de lägerflyktingar som beviljas asyl ta vägen? Ska det vara obligatorisk fördelning inom EU, som alltså inte fungerar, eller ska man förlita sig på frivillighet, som knappast räcker till?
Svenska förespråkare av detta lägersystem, som Moderaternas listetta i EU-valet Tomas Tobé, får aldrig några detaljerade journalistfrågor av det här slaget. Det vi däremot vet är att Moderaterna anser att färre flyktingar ska komma till Sverige och att inga EU-länder ska tvingas ta emot några asylsökande i ett omfördelningssystem. Med andra ord: Frågan ska lösas av någon annan, långt bort från Sverige.
Det är möjligt att någon av alla dem som talar om de här lägren verkligen tror på förslaget. Men i den svenska debatten fyller idén en annan roll. Den signalerar hårdhet i flyktingpolitiken, ett nytt sätt att säga att Sverige är fullt. Men talet om asylläger utanför EU:s gräns är även en moralisk flyktväg. Självbedrägeri om en human och rättssäker asylhantering någon annanstans är mer aptitligt än ett krasst konstaterande att vi inte bryr oss om de skyddsbehövande.
För den som vill arbeta för att hantera svåra flyktingsituationer konstruktivt finns frågor att ta tag i här och nu, på nationell såväl som på EU-nivå.
Inget hindrar att de europeiska länderna höjer sina flyktingkvoter nu när antalet asylsökande som anländer irreguljärt har minskat kraftigt.
Det krävs bättre omfördelning av asylsökande från grekiska flyktingläger liksom större villighet av enskilda EU-länder och EU gemensamt att ta emot personer som räddas från båtar på Medelhavet. Ett sådant mottagande är själva förutsättningen för funderande räddningsoperationer.
En akut situation pågår nu i Libyen där asylsökande sitter fast i läger nära strider och behöver ta sig därifrån. UNHCR vädjar till omvärlden att evakuera dessa människor. Det visar hur vanskligt det är att förlita sig på instabila länder som mottagningsplatser för asylsökande och att det inte finns någon annan väg än att stabila, fredliga demokratier ställer upp.
EU-valet borde handla mer om detta. Börja med flyktinglägren i Grekland. Vad vill EU-kandidaterna göra för att förbättra den humanitära situationen där och för att på sikt avveckla dessa inrättningar?