Domedagsprofetiorna om svensk äldreomsorg duggar så tätt att man knappt märker dem. Även om larmen kommer från olika grupper och organisationer, med skilda fokus och intressen, kan samtliga rapporter och utredningar kokas ner till två punkter: Finansiering och bemanning. Vem ska betala framtidens äldreomsorg och vilka ska jobba där?
Vi vet att de sammanlagda kostnaderna för äldreomsorgen sannolikt kommer att stiga: Dels eftersom vi lever längre, dels för att vi ställer allt högre krav. Samtidigt rasar intresset för att läsa vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet – detta i en bransch som redan har hög personalomsättning – vilket betyder att även om finansieringen ordnas, kommer det att vara svårt att hitta de 225 000 nya medarbetare som, enligt Sveriges kommuner och landsting, behövs inom vården och omsorgen fram till år 2023.
Här måste man vara tydlig: Det finns inga genvägar för att locka unga till äldreomsorgen. Vägen dit går via att göra kommuner till attraktiva arbetsplatser – och på den punkten har den offentliga sektorn misslyckats.
Enligt en ny undersökning från fackförbundet Vision är några av de viktigaste faktorerna när unga väljer yrkesbana bra lön, personlig utveckling, trygga anställningsformer och en god balans mellan arbetsliv och privatliv. Samma rapport visar att färre än en av tio förknippar offentlig sektor med personlig utveckling och att bara fyra procent av studenterna tror att de kan få en bra lön som offentliganställda. Samtidigt visar Sveriges Radios granskning från i mars att cirka 150 000 arbetstagare, framför allt inom äldreomsorgen, arbetar så kallade delade turer, och enligt Kommunals rapport "Är det här okej?" ökar antalet visstidsanställningar inom äldreomsorgen.
Äldreomsorgen förknippas alltså med låg lön, små karriär- och utvecklingsmöjligheter, otrygga anställningar och dåliga arbetstider – raka motsatsen till vad unga efterfrågar, vilket för oss tillbaka till finansieringen. En av slutsatserna i Kommunals rapport "Välj välfärden – vi har råd!" är att kommunalskatten behöver höjas med cirka sex procentenheter fram till år 2050 om man ska behålla dagens välfärd, samtidigt som lönerna höjs till en skälig nivå. Alternativen är att vi sänker ambitionerna, ökar graden av egenfinansiering eller höjer statsbidragen. Det senare skulle exempelvis kunna finansieras genom att man återinför fastighetsskatten, förmögenhetsskatten eller arvskatten.
Inget av förslagen ger några politiska pluspoäng – kanske innebär de rent av politiska självmord – vilket sannolikt är anledningen till att få politiker vågar ta ett samlat grepp om framtidens äldreomsorg, trots de återkommande rapporterna. Samtidigt kommer vi, vare sig vi vill eller inte, att landa i minst ett av alternativen, för valet står inte mellan status quo och förändringar. Valet står mellan vilka förändringar vi ska göra.