Hur mycket skolorna sparar på att stänga en vecka i februari eller mars varje år får vara osagt, men det var faktiskt så sportlovstraditionen började. När ovanligt kalla vintrar sammanföll med andra världskrigets bränslebrist och ransoneringar, beordrade Bränslekommissionen skolorna att slå igen under någon av de kallaste vinterveckorna. Ledigheten, som i folkmun började kallas för kokslov efter bränslet som höll skolorna varma, kidnappades snabbt av idrotts- och friluftsföreningarna, som ordnade utflykter och aktiviteter: Sportlovet var uppfunnet.
I dag är sportlovet bara ett i raden av svenska skolelevers nästan oräkneliga antal lov. Mellan det nästan ändlösa sommarlovet och halvlånga jullovet finns, förutom sportlov, såväl höstlov och påsklov som helgdagar och studiedagar. Totalt blir det cirka 16 veckors ledighet per år – en tredjedel av kalenderåret.
På loven gör sig de socioekonomiska skillnaderna mellan eleverna plågsamt påminda. Medan vissa barn åker skidor i fjällen, badar i Thailand eller turistar i London, kommer andra sällan bortom kommungränsen. Den rekreation och förkovran som de långa lovens tillskyndare ofta predikar, är helt enkelt väldigt långt ifrån många barns verklighet. Särskilt eftersom få föräldrar – och definitivt inte ensamstående – är i närheten av att kunna matcha barnens semesterkvoter.
Konsekvensen blir att många äldre barn är ensamma hemma, medan de yngre tillbringar en hel del tid på fritids. Det behöver inte vara dåligt i sig. Fritidshemmen ordnar ofta roliga aktiviteter och tonåringarna kan förhoppningsvis roa sig själva.
Däremot öppnar det upp för frågan om inte de många och långa loven, i och med hemmafruarnas allt mer tynande tillvaro, har spelat ut sin roll – särskilt med tanke på att svenska grundskoleelevers skolresultat går spikrakt nedåt. Det visar inte minst den senaste Pisa-mätningen som publicerades i december.
Även om det inte finns något direkt samband mellan resultat och undervisningstid, kan ytterligare ett par veckors pluggande om året knappast vara skadligt. Tvärtom skulle det innebära att elever som behöver extra stöd får ytterligare någon månad på sig att nå målen, medan de högpresterande ges större möjligheter till fördjupning. Att minska antalet lov och utöka undervisningstiden skulle gynna alla, men i synnerhet elever från socioekonomiskt svaga hem, vars lovdagar inte fylls med skidåkning, utlandsresor och kulturupplevelser.
Det har gått nästan 70 år sedan andra världskriget. Vi har råd att hålla skolorna varma.