En av de viktigaste förklaringarna till att svenska barn lär sig allt mindre i skolan, är att många lärare inte kan anpassa undervisningen efter eleverna. Det slår Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler fast i SVT:s "Rakt På" (26/3).
Begler fortsätter resonemanget – som grundar sig på en ännu opublicerad rapport från Skolinspektionen, som har besökt 650 lektionstillfällen runt om i Sverige – med att förklara att många lärare utgår ifrån en fiktiv genomsnittlig elev, trots att varje klass består av väldigt olika individer som lär sig på olika sätt. Enligt Begler är just den faktorn – att alla elever undervisas likadant och på ungefär samma nivå – en av orsakerna till att den svenska skolan är sämre än utbildningssystem i jämförbara länder. Kort sagt; många lärare når enbart medeleleverna, medan de elever som halkat efter, kommit längre eller behöver andra undervisningsmetoder, tappas bort.
Det är onekligen svidande kritik, både mot Sveriges lärarkår och mot landets rektorer. Samtidigt är uppgifterna ingen nyhet. Samma resonemang har länge genomsyrat den svenska skoldebatten, fast i mer överslätande ordalag och med ett mildare tonfall mot lärarna.
För vad Ann-Marie Begler egentligen säger är att det viktigaste för skolresultaten är vad som sker i klassrummen – inte på Rosenbad eller i kommunhusen – och hur lärarna förmår möta varje elevs behov. Det stämmer väl överens med både skolforskningen och allehanda politiska utspel.
Vidare bekräftar Begler, om än indirekt, den välkända sanningen att läraryrket ratas. När lärarna hade högre status lockades flera av de mest ambitiösa studenterna till katedern. I dag väljer de högpresterande i stor utsträckning andra karriärvägar, vilket inte minst avslöjandet att det räckte med 0,1 på högskoleprovet för att komma in på lärarutbildningen bekräftar, samt det faktum att många av lärarstudenterna har lärarhögskolan som sitt andra-, tredje- eller till och med sistahandsval. Det säger sig självt att många av studenterna inte utvecklas till skickliga lärare som förmår stimulera varje enskild elev.
Lösningen på undervisningskrisen är tvådelad. Dels behöver läraryrket attrahera fler – då sållas de mest olämpliga kandidaterna ut automatiskt. Dels måste rektorerna göra sin hemläxa och erbjuda kompetensutveckling, kollegialt samarbete och extra stöd till de lärare som behöver hjälp för att få ordning på sin undervisning.
Ann-Marie Beglers uttalande och Skolinspektionens slutsatser är således varken nya eller revolutionerande. Däremot framförs kritiken utan krav på mer pengar eller mindre klasser, och framför allt utan omsvep eller ursäkter. Det är precis vad valrörelsens hetaste fråga behöver.