Den 23 april 2010 bad Greklands dåvarande premiärminister Giorgos Papandreou om internationell krishjälp. Den statsfinansiella situationen hade blivit ohållbar. I torsdags, knappt fyra år senare, återvände Grekland till de internationella kapitalmarknaderna genom att ta upp ett obligationslån på tre miljarder euro.
Många ekonomer ser det som ett styrkebesked. Erbjudandet övertecknades åtta gånger, vilket drev ner räntan på lånet till strax under fem procent, det vill säga lägre än vad de flesta räknat med.
Samtidigt går det inte att bortse från att arbetslösheten i Grekland, som optimisterna menar har "stabiliserat sig", ligger på 26,7 procent. Ilskan hos befolkningen har ersatts av en allmän uppgivenhet.
Nyligen kom dessutom en rapport från EU-kommissionen som underströk att de ekonomiska ljuspunkterna som trots allt finns runt om i EU inte ger upphov till några nya jobb. Tvärtom finns det en risk, varnade kommissionen, att återhämtningen inte kommer att påverka situationen för de som blivit av med jobbet.
Men även den som, likt finansminister Anders Borg (M), menar att det värsta är över, bör ta sig en funderare.
Allt fler ekonomiska bedömare oroar sig för att eurozonen håller på att glida in en situation med deflation, alltså fallande priser. Inflationen har sex månader i rad legat under en procent och i mars var den på årsbasis 0,5 procent, det vill säga långt under den europeiska centralbankens tvåprocentsmål.
Vi har lärt oss att inflation är dåligt, så varför bör vi även oroa oss över dess motsats? Fallande priser innebär att konsumtion och investeringar skjuts upp, eftersom förväntningarna blir att det kommer att vara billigare imorgon. De som har lån får se skuldbördan växa, vilket ytterligare hämmar viljan att ta lån för att exempelvis investera. Kort sagt riskerar deflation att leda till tvärstopp i en redan sårbar europeisk ekonomi.
Men det är inte bara i eurozonen som deflationshotet är högst påtagligt. I Sverige har inflationen sedan slutet av 2012 legat kring nollstrecket, och har de två senaste månaderna övergått till deflation. Samtidigt syns många tecken på bristande investeringsvilja hos svenska företag, som hellre samlar pengarna på hög eller delar ut dem till aktieägarna.
Det får både Anders Borgs oro över inflation och hans tal om att strama åt för att skapa skyddsvallar att framstå som föga genomtänkt.
Häromdagen påminde Svenska Dagbladets ekonomikommentator Per Lindvall (8/4) om den brittiske ekonomen John Maynard Keynes budskap, att det är just i dessa lägen – när ekonomin står still – som staten bör kliva in och göra investeringar. Vad säger Anders Borg och Socialdemokraternas Magdalena Andersson om det, för det saknas ju knappast investeringsbehov i exempelvis infrastruktur och bostäder?
Tyvärr vet vi redan svaret.