Borde inte behöva vara motståndare – i Norge borde moderatledaren Erna Solberg och centerledaren Trygve Slagsvold Vedum kunna hitta nyckeln till en bättre regeringsbas än koalition med den yttre högern. Foto:

Solberg bör byta partner

Ledare
annons

Stelbent blockpolitik kan i många lägen försvaga demokratins handlingsförmåga.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Finns dessutom radikaliserade kantpartier kan det bli än värre följder. Då kan det som finns av brett samförstånd inte få genomslag, därför att partier i det breda demokratiska mittfältet inte kommer åt att mötas och få frågor lösta – så att de senare kan gå vidare i dagordningen. Även i Norge syns problemet, men spelplan och aktörer är på flera sätt inte lika de svenska.

Längre tillbaka var norsk politik mer som den svenska, fast med en ännu mer självtillräcklig och dominerande socialdemokrati än I Sverige. Sedan flera årtionden har skillnaderna vuxit. Sverige har under växlande regeringar lagt om kursen till en mer marknadsekonomisk reformpolitik, medan Norge blev mycket rikt på att profitera på och förstärka växthuseffekten.

Hos ett par av de mindre partierna i mitten och till vänster har det gett en del självrannsakan och vilja att bromsa eller hejda olje- och gasborrningar i norr. Men en större oljeeffekt är självrättfärdighet och bortskämdhet. Norsk politik är till stora delar obegriplig om man inte inser oljans betydelse. Den drev upp kostnadsnivån, förstörde för andra slags industri och gjorde de offentliga finanserna indränkta i petroleum.

Norsk högerpopulism, som till skillnad från den svenska inte har rötter rakt ned i nynazismen, och som sedan fyra år ingått i regeringen, har till stor del levt på att oansvarigt lova ännu större frikostighet med oljepengar. Hela den gångna mandatperioden har dock präglats av de stora följderna av låga oljepriser. Så högerpopulisterna har fått stänga godiskiosken, och har i valrörelsen agiterat mot flyktingar och mot Sverige.

Valet i måndags kan få mer följder än vad de ganska små förskjutningarna först kan tyda på. Senterpartiet har i opposition från vänster vunnit en avsevärd framgång. Det har tagit mandat från de tre andra partier som motsvaras av borgerliga parter i Sverige. Även fremskrittspartiet ute på högerkanten har förlorat mandat åt samma håll.

Däremot har arbeiderpartiet gått på en mina, och förlorat mandat till socialister, kommunistpartiet och även senterpartiet. Partiledaren, som var utrikesminister 2005-12, kommer sannolikt att bytas ut. Tills vidare är det inte läge för det som var tanken – en bredare koalition med mitten, och då med både senterpartiet, och minst endera av liberala venstre och kristelig folkeparti.

Den konservativa statsministern Erna Solberg kan därmed fortsätta tills vidare. Men vilken sammansättning en minoritetsregering kan ha om ett eller ett par år är inte så givet. Venstre och kristelig folkeparti har starka skäl att ångra det olycksaliga samarbetsavtal med Solberg som gjorde dem till förhandlande stödpartier till koalitionen av konservativa och högerpopulister. Avtalet kommer inte att upprepas. Frågan är om, när och hur Erna Solberg byter regeringskollegor.

En central fråga är varför blockpolitiken ska vara så förstenad att inte ens moderaternas och centerns norska motsvarigheter numera ska kunna sitta i samma regering. Senterpartiets samarbete med arbeiderpartiet under några år fram till 2013 hade en bakgrund i den närmast totala borgerliga misären under de åren, då ytterhögern hade överflyglat Solbergs parti.

När Erna Solberg lyckats tillfoga ytterhögern ett svårt valnederlag tog hon in dem i regeringen för att tämja dem, vilket inte lyckats så väl, Däremot har det blivit en moralisk belastning för flera borgerliga partier.

Det borde inte vara omöjligt för Erna Solberg och hennes centerkollega Trygve Slagsvold Vedum att tala sig samman och reda ut en del gamla konfliktfrågor. De borde då ha hyfsade utsikter att med växlande majoriteter – och en del uppgörelser med arbeiderpartiet – klara mandatperioden betydligt bättre än med fortsatt koalition ut mot kanten.

Läs också

( 9 st )

Läs mer om dessa ämnen

LedarePolitikUtrikespolitik
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka