Det kan vara genomtänkt partitaktik. En av SD-ledningens mest centrala företrädare använder sin plattform som utskottsordförande för att provocera och inflammera en diskussion, vilken utlöst både hotelser och andra säkerhetsrisker från politiska ytterlighetsrörelser och diktaturföreträdare.
Genom riksdagsman Richard Jomshof profilerar sig SD mot den regering som de har ett samarbetsavtal med. Han försvårar regeringens hantering av en utrikespolitiskt knepig situation där Sveriges Natointräde kan påverkas. Han gör det medan ryska propagandamaskineriet pumpar ut förvrängda bilder av Sverige.
Mycket här kan kritiseras. Men det är ett stickspår att resa avsättningskrav som är oförenliga med riksdagsordningen. Mot statsråd kan riksdagen rikta en misstroendeförklaring. Men för de förtroendevalda i själva riksdagsarbetet finns inga regler om avsättning genom misstroendevotum eller annat riksdagsbeslut.
Är de utsedda så är de utsedda, för resten av riksdagens mandatperiod. Omdöme, demokratisk pålitlighet och lämplighet i övrigt behöver bedömas innan någon placeras på en sådan position.
Riksdagsordningen säger dock också att ärendena måste tas upp till behandling och avgörande, i utskott och kammare. Varken talman eller utskottsordförande har – som i bland annat USA – makt att försena eller blockera beslut.
Detta gör det möjligt att ha utskottsordförande även från partigrupper med ytterlighetsståndpunkter, så länge de är kapabla att hantera utskottsarbete och utskottskansli så att arbetet flyter i god ordning.
Något bisarrt blir det när de som måste veta bättre, som förre justitieministern Morgan Johansson eller förra statsministern Magdalena Andersson, yttrar sig som om statsministern skulle kunna avsätta en utskottsordförande. Regeringen är beroende av att inte ha riksdagens misstroende, tvärtom gäller inte.
Vad det egentligen rör sig om är hur det gick till hösten då Tidöavtalet slöts, och ordförandeposter i utskotten i samförstånd delades mellan regeringsstödjande partier och oppositionspartier. Förhandlade M- och SD-lednngarna även om vilka personer i SD som skulle anförtros vilka utskottsordförandeskap? Eller var de överens om att berörda partier utpekade vilka de ville, så att M och deras regeringskamrater i förväg avstod från invändningar ifall en så välkänt provocerande person som Richard Jomshof skulle sättas på en av de mer känsliga posterna?
Oavsett vilket var placeringen av Richard Jomshof som ordförande i justitieutskottet logisk. Den passade ihop med Ulf Kristerssons upplägg för att få regeringsmakt, att anpassa budskap och regeringsprogram efter den attityd i minoritets- och rättssäkerhetsfrågor som utmärker SD. Detta är inte så lätt för Ulf Kristersson att bli fri från nu. Richard Jomshof har länge hört till den allra mest centrala kärnan i SD-ledningen.
Därmed är det ju frestande för Magdalena Andersson att vrida om kniven på just det stället.
Men hon kunde väl låtit bli att förenkla det så att det lät som om regeringen kunde fimpa en vald utskottsordförande.