Norsk bot och bättring efter Nordsjöoljan

Tyske förbundskanslern Olaf Scholz var i Oslo innan han nyligen reste till Stockholm. Det mer akuta ärendet i Oslo var att få köpa mer fossilgas – för att inte få kalla hus och stillastående industrier när ryska kranar vrids åt ännu mer.

Det är lättare sagt än gjort. Norge kan öka utvinningen något, men inte mycket på kort sikt. Alla behöver hjälpas åt för att inte en del EU-länder ska få svårigheter som bryter ned enigheten – om sanktioner och om stödet till Ukraina. Men det går inte att snabbt pumpa upp mer gas än det finns produktionskapacitet för. I klimatpolitiken hör även fossilgas, inte bara kol och olja, till det som måste användas mindre och mindre,

Men det talades om ett annat ämne också i Oslo. Norge har blivit rikt på att sälja olja och gas, som orsakat väldiga utsläpp av växthusgaser. Öppnandet av nya gas- eller oljefält är en politiskt omstridd fråga. Den har varit en stötesten vid flera regeringsbildningar. Hittills har de partier till vänster och höger som önskat fortsatt fossilförsäljning haft övertag.

Men efter att ha bidragit till klimatkrisens förvärrande ser den norska politiska ledningen nu en möjlighet till inte bara bättring utan också botgöring. I Norge har de kommit längre än de flesta med att återföra koldioxid djupt ner under Nordsjön, där den reagerar med kalkstenen och binds i berget. Det är en redan fungerande teknik. Den har ofta varit på tal, som sätt att hantera utsläpp från industrier eller kraftverk.

Mest har det talats vitt och brett. Hela tanken har också kritiserats. Infångning av koldioxid har setts som knep för att få köra igång ny koleldning, efter att ha förespeglat en ny teknik som inte nått upp i full skala. Men nu är det verkligt stor skala det talas om.

Norge skulle, i de gamla oljefälten, kunna ta hand om all koldioxid från fossilförbränningen i Europa, och se till att den binds i sten under Nordsjön. Det sade statsminister Jonas Gahr Støre när Olaf Scholz var på besök. Det var värst.

Allvaret i klimatfrågorna har börjat ändra ambitionsnivåerna och ökat skalan på tekniska och andra åtgärder. Men som så ofta i energipolitiken. Den möjliga potentialen brukar lyftas fram, men det är en annan sak vad som verkligen kan bli gjort och vad det går att få betalt för.

Hur många gånger har det inte upprepats att solinstrålningen över något land teoretiskt kan räcka till det mesta och lite till. Tekniken och priset för elström från solenergi har inte levt upp till visionerna.

Men när allvaret ökar bör betalningsviljan också öka. Tillvaratagande av koldioxiden och oskadliggörande kan bli miljövillkor på allt fler håll. Det hör till det som är på tal för cementindustrin på Gotland.

Norge har verkligen något konkret att erbjuda. De kommer förstås att vilja ha betalt. Det kräver investeringar vid utsläppskällorna, och transporten till Norge är inte gratis.

Men nu behöver det bli verkstad. Norrmännen bör verkligen fått tillfälle att motverka negativa följder av det de länge tjänat så stort på.