I morgon firar vi Sveriges nationaldag. En dag i demokratins namn. Vi trivs tillsammans, håller högtidliga tal, viftar med blå-gula flaggor och sjunger Richard Dybecks "Du gamla du fria", från 1844.
Över två hundra år utan krig är också värt att fira.
Det finns också andra skäl att minnas datumet 6 juni. Tio minuter över midnatt på "D-dagen" 1944 började landsättningen från luften av 24 000 soldater från brittiska, amerikanska, kanadensiska och de fria franska styrkorna.
Några timmar senare inleddes den största landstigningsoperationen som gjorts i historien. 140 000 allierade soldater landsteg i Normandie i norra Frankrike och beseglade därmed Nazitysklands öde och förkortade andra världskriget.
I täten för styrkorna återfanns legendariska namn som den amerikanske generalen Dwight D Eisenhower och den brittiske generalen Bernard Montgomery. Otaliga är de filmer som beskrivit denna historiskt viktiga dag och i läroböckerna är invasionen för evigt inskriven.
Soldater från många länder deltog innan, under och efter invasionen. Själva Dagen D var det kanadensiska, franska, brittiska och amerikanska soldater som svävade i fallskärmar, eller som mer eller mindre sjösjuka landsteg från båtar utanför den franska kusten.
De stred sida vid sida, såg tusentals av sina kamrater dö, men enträget tog de sig vidare över kullarna och mötte de tyska styrkorna i hårda strider. Dagen D dog, skadades eller tillfångatogs 10 264 soldater i de allierades styrkor. Motsvarande siffra för de tyska styrkorna räknas till 4 000-9 000.
Under veckorna efter invasionen deltog polska styrkor också, liksom kontingenter från Belgien, Tjeckoslovakien, Grekland och Nederländerna. Landstyrkor fick understöd av flyg- och sjöstridskrafter från australiska flygvapnet, nyzeeländska flygvapnet och norska flottan.
Fritagandet av ockuperade länder började och hela Europa, ja hela världen drog en suck av lättnad. Nazisterna var besegrade! Vi skulle aldrig glömma förintelsen och förföljelsen och dödandet av judar, homosexuella, romer, förståndshandikappade och andra.
Aldrig skulle vi glömma!
När nu de mörkbruna marscherar i Europa så är det en verklighet som få trodde sig behöva uppleva igen. Extremhögra Nationella fronten blir Frankrikes största parti i EU-valet och brittiska UK Independence Party, Ukip, blir största parti i Storbritannien.
I andra länder i Europa går också extremhögern framåt; Gyllene Gryning i Grekland, Frihetspartiet i Österrike och Jobbik i Ungern för att ta några exempel.
Samtidigt ska man komma ihåg att det långt ifrån är så att extremhögern går framåt i alla europeiska länder. I en intressant artikel i Svenska Dagbladet säger den holländske statsvetaren Cas Mudde, en av Europas främsta auktoriteter på högerpopulistiska och högerextrema rörelser, i dag verksam vid University of Georgia, USA:
– Ett av skälen till att vi ser en uppgång är att vi bara tittar på några länder. Om ett högerextremt parti vinner ett val är det förstasidesnyheter. Om ett sådant parti förlorar är det bara en notis. Och där inga högerextrema partier finns alls är det inga nyheter över huvud taget.
– I en majoritet av EU:s länder kommer extremhögern att vara en obetydlig spelare, med några få undantag, säger Cas Mudde i SvD.
Svenska Dagbladet har tillsammans med Expo gjort en sammanställning som visar på att högerextrema partier är på tillbakagång i Italien, Belgien, Bulgarien och Rumänien. I länder som Irland, Portugal, Spanien, Polen, Estland och Litauen finns inga sådana partier mätbara alls, och i Kroatien, Slovenien och Tjeckien var de långt från några EU-mandat.
Det gäller att inte tillmäta de högerextrema mer betydelse än de har i reella siffror.
Överallt i Sverige, såväl i huvudstaden som utanför livsmedelsbutiken i det lilla samhället på landet, sitter det tiggare. Vid varje fikabord på svenska arbetsplatser diskuteras det för och emot tiggeriet. Också vårt eget kommunalråd i Katrineholm, Göran Dahlström, gav sig in i debatten för några månader sedan.
Åsikterna är många och de går ofta vitt i sär. En del vill förbjuda tiggeriet, andra ger en slant eller något att äta. De flesta tittar bort och låstas inte om att det sitter hundratals människor på våra gator och tigger.
Inför EU-valet fick jag, precis som många andra ansvariga utgivare på svenska tidningar, ett annonsförslag från Sverigedemokraterna som gjorde en valfråga av tiggeriet. "Stoppa det organiserade tiggeriet" var budskapet. Samma annonser som blev övermålade på flera ställen i tunnelbanan i Stockholm.
Jag sa i egenskap av ansvarig utgivare nej till SD-annonsen i KK. Det finns inga belägg för att tiggeriet är organiserat. Annonsen var inte saklig, den var falsk.
Då kom det ett nytt annonsförslag från SD att ta ställning till. Nu var budskapet: "56 procent av folket vill att tiggeriet förbjuds". Källan var en undersökning som Tidningarnas Telegrambyrå gjort.
Uppgifterna stämde. Ändå valde jag att inte publicera SD-annonsen. Varför?
På den tidning där jag är ansvarig utgivare sparkar vi inte på människor som redan ligger. Vi slår inte nedåt och vi klumpar inte ihop människor och hänger ut dem på ett förklenande sätt.
De flesta av tiggarna som sitter på svenska gator är romer från Rumänien. Samma etniska minoritet som också blev förföljda och avrättade i Nazityskland på 30- och 40-talen. Med samma argumentation och propaganda som judarna utsattes för.
Den annons som Sverigedemokraterna ville ha in i KK gav sig på en grupp människor som inte hade någon möjlighet att försvara sig.
Katrineholms-Kurirens ägare säger tydligt och klart i sitt måldokument att vi ska utgå från respekten för alla människors lika värde. Vi ska inte hetsa folk mot folk. Därför blev det nej till SD:s annons. Däremot fick SD ja till att annonsera efter EU-valet. Då tackade de för det stora stödet som partiet fått i Vingåker.
Elisabet Bäck