Gårdsförsäljning låter trevligt. Man ser framför sig ett rött hus på den svenska landsbygden, som sannolikt har gått i släkten i generationer, där familjen nu ägnar sig åt småskalig vindruvsodling och vinproduktion, och ordnar guidade turer under sommaren. Äventyras verkligen folkhälsan om någon enstaka tysk eller fransman får köpa med sig ett par flaskor hem?
Givetvis inte. Det är heller inte den sortens verksamhet som frågan om så kallad gårdsförsäljning av alkohol handlar om, vilket jag och några till kommer att diskutera i dag under ett seminarium i Almedalen.
Frågan är inte bara aktuell eftersom den debatteras allt oftare i offentligheten. En av punkterna i januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna är att det ska tillsättas (ytterligare) en utredning om att införa gårdsförsäljning, förutsatt att Systembolagets monopol säkras. Detta trots att två utredningar redan har slagit fast att det inte går. Något som i sin tur beror på flera saker.
Den första är att Sverige sedan lång tid tillbaka har bestämt att alkohol inte är vilken vara som helst. Bieffekterna i form av sjukdomar, sociala problem och våld anses ha för stor påverkan på samhället och enskilda personer för att staten ska kunna släppa marknaden fri.
Därför klassas alkohol inte som en näringspolitisk fråga, där målet är att skapa bästa möjliga förutsättningar för företagare att göra största möjliga vinst, utan som en socialpolitisk, där tillgång och efterfrågan balanseras mot socialt ansvar och folkhälsa. Exakt var den optimala balanspunkten ligger går alltid att diskutera, men svenska folkets förtroende för Systembolaget är högt, och när något inte är trasigt är det onödigt att laga.
Vidare – och här kommer vindruvans kärna: Anledningen till att EU har gett klartecken för Sverige att ha alkoholmonopol, med hänvisning till att folkhälsan utgör ett allmänintresse, är att vår politik kring alkohol är konsekvent. Folkhälsotänket finns inte bara när man handlar vin i affär, utan över hela linjen, från utskänkningstillstånd och marknadsföring till skatter och prissättning.
En annan orsak är att samma regler gäller för alla. Om försäljning från gårdar men inte från andra butiker accepteras, gynnas svenska företag framför tyska ölbryggare och franska vinproducenter, vilket inte är förenligt med EU-rätten. Öppnar man upp för gårdsförsäljning av alkohol, öppnar man därför upp för andra detaljhandelsföretag att sälja öl, vin och sprit.
Det skulle med största sannolikhet leda till ökad tillgänglighet, framför allt i städerna där kundunderlaget är större än på landsbygden. Dessutom ligger redan sex av tio microproducenter i storstäderna, vilket delvis gör ordet gårdsförsäljning missvisande.
Sammantaget betyder det regelverk vi har alltså att Sverige måste välja: Antingen behåller vi dagens modell, där vi utesluter privata vinstintressen i detaljhandeln med alkohol, inklusive från idylliska gårdar på landsbygden. Eller så flyttar vi alkoholen från socialpolitikens bord till näringspolitikens, börjar behandla öl och vin som vilka varor som helst, med ökade kostnader för sjukvård, polis och socialtjänst.
Oavsett var man står i sakfrågan måste man acceptera att det är det här diskussionen handlar om. Inte om turistande tyskar och fransmän ska få köpa med sig gårdsvin hem.