Parlamentsvalet i Ukraina i söndags innebar en fortsättning av Volodymyr Zelenskyjs stillsamma revolution. Den nyvalde presidentens parti, Folkets tjänare, ser i dagsläget ut att få 43 procent i det proportionella listvalet samt vinna 130 av 199 enmansvalkretsar. Det betyder egen majoritet i parlamentet, Verhovna Rada, något som inget parti åstadkommit i det moderna Ukrainas 28-åriga historia.
En följd av detta är att tre fjärdedelar av ledamöterna i nästa Rada kommer att vara helt nya, den största omvandlingen av parlamentet sedan 1996. Eller, om man så vill, en grundlig utrensning inom den gamla politiska klassen, i alla dess skepnader. En lång rad mer eller mindre korrupta maktspelare, men även några högprofilerade reformvänner, har förlorat sina mandat.
De ersätts av Zelenskyjs stora, på det hela rätt okända och unga parlamentsgrupp med påtaglig dominans av 80- och 90-talister.
Det är en kraftig omvälvning. Zelenskyj och hans allierade har ändrat spelreglerna i den ukrainska politiken som hittills handlat om skiftande koalitioner mellan olika nätverk av politiker och mäktiga affärsmän. Den ukrainska staten har fungerat som en sorts aktiebolag med skiftande aktieägare och varierande ägarandelar men där ingen har total makt. Systemet har överlevt två folkrevolter, 2004 och 2013-2014, och har varit särskilt framträdande vid val.
Att spå dess hädanfärd är dock alldeles för tidigt. De gamla gangstrarna är inte helt borta. De finns kvar på lokal nivå, liksom i parlamentet. Den så kallade Oppositionsplattformen – som leds av förrförra presidentens folk, hårdföra politiska operatörer, gamla oligarker och Moskva-lakejer – samlade 13 procent i listvalet och kommer att bli parlamentets näst största, om än formellt maktlösa, partigrupp.
Men framför allt är det fortfarande oklart vilken agenda Zelenskyj kommer att följa, nu när han och hans rörelse har hela den politiska makten på nationell nivå.
En återkommande fråga är presidentens koppling till oligarken Ihor Kolomojskyj, en mångårig högnivåspelare i ukrainsk politik, med stort ägande i energi-, transport- och mediebranschen. Det var i hans tv-kanal Zelenskyj blev en kändis och det var delvis med hans uppbackning som Zelenskyj tog sig in i politiken.
Kommer presidenten att ge sin tidigare beskyddare en egen dörr till den politiska makten eller kommer Zelenskyj att stå fri från den typen av intressen. Hans val av stabschef, en nära medarbetare till Kolomojskyj, var ett tecken på för det förra medan sammansättningen av partigruppen i parlamentet, med relativt få personer med sådana band, talar för det senare.
En positiv slutsats måste dock åter dras: Oavsett vad man tror om de fortsatta ukrainska förändringarna, äger de rum i fria val i verklig politisk konkurrens, där makten skiftar fredligt och förlorarna accepterar sitt nederlag. Det bör göra Ukraina till ett föredöme för andra länder i regionen, där dessa former för politisk förändring saknas.