Carl Bildts insatser i utrikespolitiken debatteras åter. Det gäller bland annat hans agerande under Bosnienkriget och strax därefter, i rollen som svensk statsminister och internationellt sändebud.
Mycket av kritiken är felkalibrerad, då Bildt inte hade den tunga roll som många har tillskrivit honom genom åren. Som statsminister i ett litet europeiskt land, som blev medlem i EU först under krigets slutskede, följde han i stort den Bosnienpolitik som hade lagts fast i Paris, London, Berlin och Washington.
Han utnämndes till sändebud i juni 1995, när kriget var nära slutet. Vid fredsförhandlingarna hade EU-representanten Bildt ingen kraft att sätta bakom orden, till skillnad från sin amerikanske kollega Richard Holbrooke, och var därför inte den som satte dagordningen.
På det hela var Carl Bildt en liten del av ett stort misslyckande. Det internationella samfundet tog inte tydlig ställning för den angripna – den erkända staten Bosnien-Hercegovina – mot serbiska och kroatiska extremister. Landets lagliga regering berövades, på grund av vapenembargot, möjligheten till effektivt självförsvar, samtidigt som omvärlden inriktade sin diplomati mot en lösning där Bosnien styckades upp utefter linjer som till stor del kom till genom etnisk rensning.
Carl Bildts och den borgerliga regeringens beslut att sända en FN-styrka till Bosnien var rätt. Svenska soldater gjorde hedervärda insatser och räddade tusentals människor. Men det går inte att komma ifrån att omvärlden hade varit med om att skapa den situation där svenska och andra FN-soldater riskerade och offrade sina liv.
Carl Bildt har också personligen utmärkt sig på ett mindre smickrande sätt. Det handlar främst om hans fallenhet åt kålsuparresonemang och skymtar igenom i hans debattinlägg i lördagens Svenska Dagbladet. Apropå vapenembargot använder han formuleringen ”de bosnienmuslimska styrkorna”. Som om det inte var fråga om en försvarsmakt i en internationellt erkänd stat och om en armé där flera folkgrupper var representerade, utan om en laglös etnisk milis bland andra.
Ord har betydelse. Den här frasen har en särskild innebörd. Det vet Bildt.
Och så var det regeringen Bildts beslut om visumkrav för bosnier. Det trädde i kraft 21 juni 1993 och hindrade effektivt flyktingarna från att nå Sverige. Antalet bosniska asylsökande minskade med 95 procent.
Ja, följderna var förstås värre än så. Visumkravet, som Sverige förvisso inte var ensamt om, stängde in de skyddsbehövande i Bosnien. De kunde inte som tidigare ta sig till Kroatien, eftersom kroaterna enbart släppte igenom personer som hade anhöriga i Kroatien eller visum någon annanstans, som inte gavs till någon som ”riskerade” att söka asyl. Och den svenska ambassad där visumansökan kunde lämnas in fanns i Zagreb, i Kroatien. Ett moment 22 flera gånger om.
Mekanismen för att stoppa flyktingarna på sommaren 1993 var i stort densamma som på hösten 2015: Visumkrav, reserestriktioner och godtyckliga omdefinitioner av säkra asylländer gav en kedja av gränshinder som gick hela vägen till de platser varifrån människor behövde fly.
Historien har en tendens att upprepa sig.