Skatter har styrverkan. De omfördelar, men inte inom en fastfrusen ekonomi som inte påverkas av vad skattesystemet gynnar eller missgynnar.
Skatt på arbete är skatt på att anställa och på lönen som betalas. Exportindustrier och andra avancerade företag har stor betydelse för underleverantörer och serviceföretag av många slag. Tillsammans åstadkommer de väldigt mycket av de skattebaser som de kommunala verksamheterna, liksom de statliga (förutom affärsverken) vilar på.
Ingenjörerna och andra specialiserade medarbetare i dessa viktiga företag har ofta bra betalt. De har ofta också en alternativ arbetsmarknad. De kan flytta till konkurrenter utomlands. Deras arbetsgivare kan lägga utvecklingsavdelningar och andra viktiga funktioner i något annat land, så att expertis och ingenjörskultur flyttas bort.
Att ha extra hög inkomstskatt som bland annat riktas direkt mot dessa arbeten i näringslivet är att motverka att avancerade företag etableras i och stannar kvar i Sverige. Frågan om den så kallade värnskatten handlar inte minst om detta. Den är dessutom inte det enda som gör skatteuttaget särskilt hårt på de lönesummor företag har som omkostnad för högre betald personal.
Förutom den statliga inkomstskatten och – än så länge – dess extra påslag, ”värnskatten”, tas det ut en extra skatt (pensionsavgift utan pensionsrätt) på hälften av alla löneutbetalningar ovanför socialförsäkringstaket vid 7,5 basbelopp. Dessutom betalas arbetsgivaravgifter även på de lönedelar som ligger högre än de inkomster som försäkras i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna.
Summan av alla extraskatterna blir mycket hög. Att den statliga extra inkomstskatten tas bort lindrar detta. Till sist blir det åter som i Socialdemokraternas och Liberalernas ytterst betydelsefulla skattereform från 1990.
Statsministern är från industrins viktigaste fackförbund IF Metall. Att han tar bort något som skadar Sveriges ställning som industriland borde ingen förvånas över.
KD, V och SD förenas i försvaret av denna industrifientliga extrabeskattning. Den trion är inte mycket att lita till ifråga om näringslivsklimatet som ger den ekonomiska grunden för välfärden.
Det som bör göras för att skattesystemets fördelnings- och andra styreffekter ska bli rimligare är helt andra saker än att lägga tunga extraskatter på arbetsinkomster.
En början borde vara att städa upp i de privilegieavdrag som låter en del höginkomsttagare i förmånsbehandlade yrken deklarera en del av sin arbetsinkomst som kapitalinkomst, dessutom med särskild nedsättning av kapitalskattesatsen. Det tillfaller ytterst sällan någon ingenjör som står för tekniken i en svensk världsledande industri. Men advokater, revisorer och vissa privatläkare har kunnat gotta sig åt mycket. Från lönesumman hos klinikers eller advokatkontors underordnade personal beräknas ett underlag för att vissa chefspersoner kan få många tiotals procent lägre skatt på en del toppinkomster.
En annan förmån som inte premierar arbete är att kapitalbeskattningen av hus har ett mycket lågt tak på intäktssidan, medan ränteavdragen för mångmiljonlån på husen är fullständig och obegränsad. Det räcker med att jämföra Vingåker och Lidingö för att se vilket gynnande av välbeställda storstadsbor detta är.