Fripassagerare är sällan rätt roll att sträva efter. Särskilt inte för ett land som vill påverka hur andra uppträder – och för sin säkerhet är beroende av andra.
Så det går inte att utan eftertanke avvisa varje slags svenskt deltagande, ifall en internationell styrka organiseras för att skydda sjöfart i Persiska Viken och Hormuzsundet.
Frågetecknen är dock många, och väldigt stora. Hurtiga politiska markeringar om att Sverige måste ställa upp kan inte göras som ren principsak.
Ett sådant intryck gav ett par tv-intervjuer i onsdags med Mikael Oskarsson (KD) och Allan Widman (L), båda i försvarsutskottet.
För att kunna delta måste ett land erbjuda fartyg, flyg eller annat som kan klara att med vapenmakt trovärdigt hindra angrepp med minutläggning, beskjutning eller kapningar. Att Sverige har rätt fartyg för en sådan flottexpedition så långt bort är minst sagt tveksamt. Detta är något helt annat än de operationer mot svagt beväpnade sjörövare utanför Somalia där Sverige medverkade.
Än mer grundläggande är frågan om förhållandet mellan en från Europa organiserad skyddsstyrka och den stora härva av väpnade konflikter och ekonomisk krigföring som på olika sätt har Iran som en av parterna.
Kan det till exempel stämma att man från brittiskt håll vill se en styrka som är oberoende av den mycket större amerikanska militära slagkraften?
USA försöker driva den iranska regimen mot konkurs genom att strypa dess möjligheter att få in oljeintäkter, och Iran har då börjat med kommandooperationer med minor och kapningar som ska öka oron hos länder som är beroende av olje- och naturgastankbåtar från Persiska Viken.
Detta hänger i sin tur ihop med dels Irans delaktighet i krigen i Jemen och Syrien, dels avtalet som skullle stoppa Irans kärnvapenutveckling.
USA:s strategi, efter att med ekonomiska medel ha drivit konflikten mot en kokpunkt, är minst sagt gåtfull. Då bör man också undra över vilka roller en internationell flottstyrka kan dras in i. Den iranska regimens hänsynslöshet och förkärlek för asymmetriska våldsaktioner utförda av klientstyrkor kan göra det sannolikt att helt andra länder än USA eller gulfstaterna får sin sjöfart attackerad. Det kan bli skäl för andra länder att skydda fartygen militärt, men också att försöka medla fram ett slut på kriget i Jemen eller en nedtrappning i Syrien.
Men en internationell flottstyrka som inte har direkt skydd av USA? Den kan tänkas bli det mål Iran föredrar vid ett schackdrag som ska öka konfliktnivån utan att leda till militär strid direkt med USA eller Saudiarabien. Så vilka länder ska hålla med tillräcklig eldkraft och avskräckning för att undvika en sådan utveckling? Var ska en internationell styrka ha baser, som dessutom inte innebär att den blir en informell allierad till Saudiarabien och dess styckmördarmonarki?
Länder som Japan och några andra har nog med fartyg som kan vara relevanta för uppgiften.
De är dessutom påtagligt beroende av trafiken genom Hormuzsundet.
Om Sverige konstaterar att detta inte är något för oss behöver det inte vara fripassagerarmentalitet, bara realism. Dessutom med det goda samvete som kommer av att villigt ha burit bördor i insatser i Mali och på många andra håll – där andra verkligen föredrog fripassagerarens bekvämlighet.