Samma behov i stad och land

Ledare

Ska hela Sverige verkligen leva? Det är rubriken på TT:s artikel inför landsbygdsriksdagen, som just nu pågår i Örnsköldsvik.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Det korta svaret är ja, men inte på samma villkor. Olika bostadsorter och boendeformer har olika för- och nackdelar. En del prioriterar närhet till kultur, nöjen och en större arbetsmarknad, till priset av högre boendekostnader och liv utanför fönstret. Andra föredrar närhet till naturen och mer bostadsyta för pengarna, vilket i regel innebär längre avstånd till samhällsservice och färre som delar på kostnader. De allra flesta bor i ett mellanting, som i en förort till en mellanstor stad.

Så långt är majoriteten överens. Det är till och med en fördel att hela Sverige inte ser likadant ut, så att man kan välja olika.

Men det betyder inte att vissa skillnader får vara avgrundsdjupa. Särskilt inte eftersom de som bor i glesbygdskommuner ofta betalar högre kommunalskatt än storstadsbor, samtidigt som samhällsservicen i regel är sämre. Inte nödvändigtvis för att kommunledningarna är dåliga på att hushålla med resurser, utan för att det är billigare att bedriva hemtjänst när transportsträckorna är kortare, och skola om eleverna kan samlas på ett fåtal platser och behovet av skolskjuts är begränsat. Dessutom är skatteunderlaget mer gynnsamt i kommuner med många i arbetsför ålder, vilket även underlättar rekrytering av utbildad personal.

Flera av de här faktorerna är svåra att påverka. Avstånd blir inte kortare för att man slår ihop kommuner. Och de ekonomiska förutsättningarna ska vara någorlunda likvärdiga över landet, vilket regleras med utjämningssystemet. Men det fungerar inte fullt ut.

Kommuner som tappar invånare har högre kommunalskatt än de som växer. Något som uppmärksammades redan förra året när landsbygdskommittén listade 75 punkter för landsbygden.

Där fanns bland annat förslag på åtgärder för att stärka näringslivet och styra inriktningarna på de lokala utbildningarna så att de matchar de lokala arbetsmarknadernas behov. Vidare föreslogs att en del statliga verksamheter, som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Polisen, ska ha gemensam service, så att de finns på fler platser.

Sammantaget är det flera bra idéer, särskilt främjandet av näringslivet. För även om man sätter en hygglig miniminivå för hur låg statens närvaro får vara på varje plats, och vilken standard kommunala verksamheter måste ha, finns det en gräns för vad som är möjligt att åstadkomma på politisk väg. Exempelvis kan man göra mycket för att skapa goda förutsättningar för människor att bo kvar eller flytta till glesbygd, som att säga ja till Centerpartiets förslag om att luckra upp strandskyddet. Men man kan aldrig tvinga någon att bo på ett visst ställe eller ta tillbaka jobb som slagits ut på grund av globaliseringen.

Det man däremot bör göra, förutom det som redan nämnts, är att flytta en del myndigheter från storstäder för att sprida ut arbetstillfällen, och därefter satsa på digitala och traditionella kommunikationer i hela landet. För i stort är det ingen skillnad mellan stad och land. Människor behöver bostäder, jobb, fungerande offentlig service och en rik fritid – samt möjlighet att ta sig hem och därifrån.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

InrikespolitikLandsbygdLedare
Relaterat