Riksdagen som väljs i höst kan få ansvar under en mandatperiod där problemen i vår omvärld kräver stora mått av omdöme, samarbetsförmåga och principfasthet i demokratiska kärnfrågor. Det är ett mer än vanligt riskabelt tillfälle att proteströsta och stärka ytterkantspolitik. Foto:

Regering för sakfrågor

Ledare

Regeringsfrågan handlar om mer än att räkna mandat, för att se vilka kombinationer av partier som matematiskt kan bli underlag för budget och lagstiftning.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Valet behöver kunna ge en regering som är duglig och värdig att styra landet – och som kan samarbeta väl med de demokratier som står oss närmast. Detta är endast möjligt om partier som ska bära ansvaret är stabilt förankrade i de värderingar som möjliggjort vår demokrati, våra fria samhällsförhållanden och en på marknadsekonomi byggd välfärdsstat.

Vi lever sedan några år i ett Europa där extremism och missnöjeshets blivit mer utbredda. De allra senaste åren har både det säkerhetspolitiska läget och världshandeln utsatts för nya hot. Sverige är ingen isolerad ö. Vi är starkt beroende av internationell handel. Vi behöver ta ett större ansvar för säkerhetspolitiken när annat i vårt närområde blivit mer skakigt. Det duger inte att inför valet i september vårdslöst inbilla sig att det kommer att gå att styra landet oavsett vart politiken tar vägen och oavsett hur mycket överdrifter, missnöje och ilska som tränger undan långsiktighet och stora sakfrågor ur samhällsdebatten.

Alla som har rösträtt i årets riksdagsval behöver tänka på detta, och rösta för att regeringsmakten kan ligga i stadiga händer – hos ansvarsfulla partier som har stabila rötter i demokrati, och inte bli utlämnad åt extremism och partier bildade i motvilja mot samhällsordningens frihetliga, toleranta kärna.

Det kommer också att krävas att partier som varit vana att polemisera över blockgränsen inser hur samhällsansvaret nu kräver att de kan mötas och samverka oavsett skiljelinjen mellan demokratisk socialism och demokratisk borgerlighet. Hittills syns i valrörelsen mer av det som de senaste åtta åren har sänkt tempot i reformarbete och lagstiftning. Alltför mycket är det en del gamla stridsfrågor som vevas i repris. Taktik- och slagordsmakare beter sig som om det värsta att bekymra sig för skulle vara det andra av de senaste dryga 25 årens två huvudsakliga regeringsalternativ.

Följden av den inställningen har blivit än mer tydlig efter 2014. Partierna i det breda mittfältet från M till S kan på så sätt bjuda in kantpartierna till att fälla utslaget. Det leder till att angelägna men svåra reformer som kräver bred förankring blockeras. Såväl vänstersocialism som radikalhöger ges tillfällen att hala ut politiken på kanterna och göra den mer ekonomiskt oansvarig, och mer negativ till demokratiernas samarbete.

Det blir korttänkt och riskabelt i en omvärld där en radikalt antiliberal ytterhöger flyttat fram positionerna i Europa och i USA. Frihandeln, det västliga samarbetet och den finansiella stabiliteten kan alla bli allvarligt hotade den kommande mandatperioden. Betydligt mer av politiken behöver läggas fast i samverkan över blockgränsen, med eller utan koalitionsregeringar.

Väljarna bör målmedvetet dra politiken mot mitten, inte mot kanterna. Den ekonomiska politik som kan trygga välfärdens grund och bevara styrkan i de sociala trygghetssystemen finns i gränssnittet mellan liberalism och en socialdemokrati där exportindustrins fack kan påverka hållningen till handel och konkurrenskraft. Det slags moderater som representerades av Anders Borg och Fredrik Reinfeldt borde också se en roll här.

Vägen till regeringsbildning bör vara att resonera noga utifrån en de svåra problemens dagordning – där betydelsefulla men för lite diskuterade inrikes-, försvars- och utrikespolitiska frågor får bli centrala. Flera mer invanda stridsfrågor bör man gå in för att snabbast möjligt avveckla i kompromisser, så att man kommer åt att sikta framåt, inte bakåt.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

RiksdagenInrikespolitikLedareSäkerhetspolitikUtrikespolitik
Relaterat