Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) leder liberala partier som inte kan acceptera ett beroendeförhållande till SD. Foto:

Regera från mitten med liberal politik

Ledare

Regeringsbildningen har börjat.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

De fyra borgerliga partierna har tillsammans ett försprång. De är det största block som säger att de vill regera tillsammans.

Men det försprånget är inte mycket värt, eftersom de fyra saknar en plan för fortsättningen. De har inte riksdagsrösterna för att kunna tillträda och inte riksdagsrösterna för att få igenom sin budget.

De två frågorna bör så långt som möjligt hållas ihop när talman Andreas Norlén ger riksdagen sitt förslag på statsministerkandidat. Den person som föreslås bör ha gjort det sannolikt att hen kan få sin budget antagen.

Matematiken har varit given länge. För att klara budgetomröstningen behöver inte regeringen ha riksdagsmajoritet. Men den måste stödja sig på fler mandat än Sverigedemokraterna tillsammans med det största oppositionspartiet. I annat fall måste regeringen förhandla med SD.

Det har uppenbarligen funnits de inom borgerligheten som önsketänkt runt denna matematik. Vissa har hoppats att SD släpper fram en borgerlig regering vartefter man får laga efter läge. Antingen skulle regeringen göra överenskommelser med Socialdemokraterna eller anpassa sig tillräckligt till SD för att partiet skulle låta en borgerlig regering regera vidare.

De som har levt i den föreställningen lär nu ha kommit ur den. Jimmie Åkesson (SD) har gjort klart att hans parti inte kommer att släppa fram en regering som inte på förhand lovar en anpassning till SD. Det gäller politikens innehåll – främst ytterligare skärpt flyktingpolitik – och regeringens sammansättning, där Åkesson har krävt att Liberalerna och Centerpartiet lämnas utanför regeringen.

Det beskedet befriar diskussionen från en del luft. Om de andra partierna ger SD en maktposition – låter partiet vara tungan på vågen – vill SD använda den maktpositionen. Det som en tilltänkt alliansregering då måste göra i den riktningen är inte, som det så fint heter, ”prata med SD” utan förhandla med SD och lova SD vissa saker.

Denna klarhet underlättar för L och C. När kraven från SD är tydliga är det lättare för de liberala partierna att säga nej till regeringskonstellationer som ger SD en väg till inflytande.

Till sådana lösningar hör en regering bestående enbart av M och KD. Det är en regering som kommer att sakna liberala kontrollstationer och ges fria händer i relation till Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson har också sagt att det är hans önskescenario.

Den enda alliansgemensamma väg som återstår är att de fyra partierna förhandlar med Socialdemokraterna. Sakpolitiskt förenar mycket. Det finns väldigt lite i de borgerliga partiernas gemensamma reformagenda inför valet som inte skulle kunna jämkas ihop med S.

Motargumenten handlar mer om prestige, partikultur och maktpolitik. Men bland dem finns ett substantiellt och avgörande: risken med att låta SD bli huvudoppositionen.

Det lämnar inte kvar så många alternativ. En regering bestående av S och M vore en möjlighet, men ändå inte önskvärd från liberala utgångspunkter. De två största partierna tenderar att förstärka varandras icke-liberala sidor – nu främst i form av restriktiv flykting- och annan invandringspolitik.

Det som återstår är att Liberalerna och Centern bildar regering med Socialdemokraterna och kanske Miljöpartiet. Det placerar tyngdpunkten i mitten, skapar goda förutsättningar för politiskt breda reformer och gör SD irrelevant.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

RiksdagenregeringenInrikespolitikLedare
Relaterat