Det är fel att tala om en begynnande lågkonjuktur. Men flera signaler ger skäl att vara observant.
En sådan signal kom från Konjunkturinstitutet, KI, på torsdagen, i form av en kvartalsbarometer med den senaste prognosen av utvecklingen i ekonomin. Den bygger på en lång rad frågor till hushåll och näringslivets beslutsfattare om deras förväntningar och ekonomiska hälsa.
Bilden är splittrad, på ett sätt som vi blivit allt mer vana vid på senare år. Det är både optimism och pessimism, både dämpad efterfrågan och god lönsamhet, liksom fortsatt stor brist på arbetskraft, både positiva förväntningar kring den egna privatekonomin och mer negativa vad gäller Sverige som helhet.
När det kommer till konjunkturen finns ändå siffror som pekar i viss riktning. Tillverkningsindustrin ser minskad orderingång, produktionsvolym och varulager. Även tjänstesektorn som helhet upplever minskad efterfrågan.
KI:s barometerindikator, som anger företagens och hushållens sammantagna bedömningar, ligger nu på 96,8, där det historiska genomsnittet är 100. Det är den lägsta siffran på sex år men kan ändå jämföras med 66 i mitten av 2009, på botten av finanskrisen.
Det är alltså inte fråga om någon begynnande kraftig ekonomisk nedgång, med svåra konsekvenser för jobben och den privata och offentliga ekonomin, men väl störningar som kräver beredskap och anpassning i såväl näringslivet som inom staten och kommunsektorn.
Samtidigt ska man inte utesluta att det händer något i vår omvärld som ändrar bilden, som en finanskris i Asien, ett handelskrig eller en större militär konflikt som utlöser en global lågkonjunktur.
Allt detta bör leda till vissa slutsatser för den ekonomiska politiken. Det gäller närmast Sveriges budget för nästa år men även de större linjerna i fråga om skatter och offentliga utgifter.
När det inte längre går att förlita sig på en stabilt växande skattekaka krävs hårdare prioriteringar. De stigande behoven i sjukvården och omsorgen, till följd av en ökande andel äldre, men även de ekonomiska villkoren för skolan samt försvaret, måste ges företräde när skattemedel ska fördelas.
Ofinansierade skattesänkningar, oavsett ideologisk etikett och grad av självfinansiering, ska vara uteslutna. Samma sak måste gälla diverse ökningar av ersättningar och bidrag till hushållen. I dessa delar bör partierna som utgör regeringsunderlaget betala för sina vallöften krona för krona, där varje sänkt skatt eller höjt bidrag motsvaras av höjda skatter eller minskade offentliga utgifter på samma belopp.
När det kommer till investeringar i infrastruktur är det dock motiverat att finansiera delar av dem med lån.
Det här förhållningssättet måste gälla under hela denna mandatperiod och sannolikt även under nästa. Under tiden bör skattereformer genomföras som stärker drivkrafterna för arbete, gör skatterna mer effektiva och mindre känsliga för konjunkturer och stänger kryphål för att sänka och undgå skatt, samtidigt som man utjämnar kommunernas och regionernas ekonomiska villkor.
Det vore välgörande om partier över hela det politiska fältet ägnade dessa frågor mer uppmärksamhet och lade mindre tid på kulturkamp och annan symbolpolitik.