”Socialdemokraterna skämmer ut sig”, skrev Moderaternas partiledare Ulf Kristersson på sin Facebooksida i onsdags. ”Hur lågt kan en statsminister sänka sig?” undrade den ekonomisk-politiska talespersonen Elisabeth Svantesson (M) på Twitter.
Det gäller Stefan Löfvens (S) förstamajtal där han, enligt Kristersson och Svantesson, ska ha ”utmålat” och ”kallat” M och KD ”högerextrema partier”.
Den som läser statsministerns tal ser att det inte är sant. Löfven sade att de konservativa, i stället för att ta kampen mot de högerextrema, vill använda deras röster för att komma till makten.
Och vidare, med avstamp i Moderaternas byte av logotyp:
”Jag förstår att de behöver göra något. Ingen verkar ju längre tro på skattesänkningar som lösningen på alla samhällsproblem. Men det innebär ju inte, att de behöver snegla på ett parti som grundades av Vit Makt-rörelsen, och fundera på hur de kan kopiera deras retorik – och samarbeta om deras politik!”
Slutligen:
”Så jag vill rikta mig, till alla er som engagerat sig i Moderaterna och Kristdemokraterna för värderingar som står i bjärt kontrast mot de som SD ger uttryck för – inte minst när de tror att de är interna eller anonyma. Stå emot! Svik inte det du tror på! Bidra inte till att ge dem mera makt! Högerextremismen behöver motståndare – inte kopior!”
Budskapet är alltså en uppmaning till M och KD att inte bli kopior av högerextremisterna i SD. Det är hårt men rättvist. För samtidigt som det är öppna spjäll mellan SD och vit makt-miljön, finns det även sådana mellan högerborgerligheten och SD med svans. Det handlar om budskap, värderingar och relationer.
När det kommer till apokalyptiska resonemang om invandring är det allt svårare att skilja M från SD. I Staffanstorp styr de två partierna tillsammans och i Sölvesborg regerar M, KD och SD (och ett lokalparti).
Den i sitt parti populäre riksdagsledamoten Hanif Bali (M) använder gärna ett språkbruk och förmedlar budskap hämtade från engelskspråkig rasistmiljö. KD-ledaren Ebba Busch Thor gjorde i valrörelsen stor sak av muslimska böneutrop, som hon vill förbjuda, och har efter valet provocerat fram några mindre strider i fältet religion-kultur-genus.
Under valrörelsen berättade tidningen om sörmländska fullmäktigekandidater från M och KD som delat och skrivit främlingsfientliga kommentarer på nätet, vilket inte rubbade deras partiers förtroende för dem.
För några år sedan hade inget av detta varit möjligt.
Men den som ställer höga krav på andra partier bör se problem i de egna leden. För även S hamnar allt för ofta på samma sida som SD i SD:s favoritfrågor.
Det var S, MP, M och SD – däremot inte KD – som skärpte flyktingpolitiken 2016. Lokalt finns ännu tydligare exempel. Katrineholms kommunalråd Göran Dahlström (S) har i många år klätt sig i samma offerkofta som SD – på temat ”man måste våga” – när han kritiserat flyktingpolitiken för att vara allt för generös. Senast förklarade han att tiggare i likhet med ”tjuvar, banditer och mördare” inte är välkomna till Katrineholm.
Ordförande i S-avdelningen i Katrineholm är riksdagsledamot Fredrik Olovsson (S), som är ordförande i riksdagens finansutskott.
De socialdemokratiska förlöpningarna är inte lika grova som de grövsta moderata, och de är intelika många. Men de finns där. Det borde även Stefan Löfven se.