Den fällande domen mot en busschaufför, som Eskilstuna-Kuriren berättat om i veckan, är en påminnelse om riskerna i trafiken. Men den illustrerar även ett annat problem: okunskapen om och otydligheten i de regler som gäller möten mellan cyklister och bilister.
Den 1 november förra året körde bussföraren på en cyklist som korsade Kungsvägen i Eskilstuna. Tingsrätten har nu dömt föraren för vållande till annans död för att föraren inte anpassade hastigheten till rådande förhållanden och inte haft den uppmärksamhet som krävs.
Domstolens motivering är tydlig, men ändå inte. Rätten skriver konsekvent att den cyklande kvinnan korsade vägen via en cykelöverfart, vilket är fel. Någon sådan finns inte på platsen. Hon blev påkörd på en (obevakad) cykelpassage.
Cykelöverfart och cykelpassage är två olika typer av ”övergångsställen” för cyklister. På en cykelöverfart har bilister väjningsplikt. Överfarten är markerad med en blåvit skylt på en cyklist som korsar en väg samt med väjningspliktmarkeringar, ”hajtänder”, på vägbanan före överfarten.
På en cykelpassage har cyklister väjningsplikt. Samtidigt ska bilister ”anpassa hastigheten så att det inte uppstår fara för cyklande och mopedförare som är ute på cykelpassagen”, som det står i Trafikförordningen.
Det mesta tyder på att tingsrätten i domenhar tillämpat de regler som gäller för cykelpassage men bara råkat skriva cykelöverfart. Den felaktiga terminologin är dock i sig ett skäl att ifrågasätta domen. Under alla omständigheter är det mycket anmärkningsvärt att åklagaren och domstolen inte har koll på detta.
Samtidigt visar begreppsförvirringen trafikreglernas komplexitet bortom denna olycka. Hur många trafikanter förstår skillnaden mellan en cykelöverfart och en cykelpassage och kan redogöra för vilka skyldigheter bilförare och cyklister har på respektive?
Otydligheten gäller särskilt cykelpassager. Vid sidan av regeln ovan finns en annan, som gäller när bilisten passerar en cykelpassage på väg ut ur en rondell eller efter sväng i en korsning. Här ska bilisten ”köra med låg hastighet och lämna cyklande och mopedförare som är ute på eller just ska färdas ut på cykelpassagen tillfälle att passera”. Kravet på bilföraren är alltså hårdare än vid en cykelpassage på rak väg men ändå mjukare än väjningsplikt.
”Genom att både du och bilisten har skyldigheter tvingas ni båda ta hänsyn till varandra. Då ökar säkerheten”, skriver Transportstyrelsen riktat till cyklisten i sin förklarande broschyr.
Så kan man förstås tänka: att säkerheten ökar om ingen förväntas ta för sig. Klart är dock att även oklarheten om vad reglerna säger ökar. Och otydliga regler är aldrig bra.
Trafikreglerna har inte hängt med den ökade cyklingen. Att cykelöverfarter har ersatt vanliga övergångsställen är positivt men skapar samtidigt nya bekymmer, särskilt när cyklisterna blir fler.
En väg ut ur detta är att i större utsträckning bygga om cykelpassager till cykelöverfarter, med tydlig och internationellt begriplig skyltning om väjningsplikt för bilar samt hastighetssänkande åtgärder som farthinder. Mer konsekvent företräde för cyklar i möten med bilar skulle förutom att minska olycksrisken ge smidigare cykling.