Det som måste hålla, om EU ska fungera, är det breda demokratiska samarbete som länge förenat socialdemokrater, liberaler och moderat konservativa.
EU har bildats och hållits samman av detta samförstånd kring demokratisk överideologi och motstånd mot extremism.
Just där har vissa oroande symptom synts före valet av Ursula von der Leyen till ordförande i EU-kommissionen. Med bara nio rösters marginal fick hon ja från ett flertal i EU-parlamentet. Det mesta av ytterhöger och yttervänster förenade sig som väntat i nejröstande. Men även de flesta gröna och en stor minoritet av socialdemokraterna röstade nej.
Blir det nu ett mönstret? Då ser det illa ut i viktiga ekonomi-, handels-, klimat- och säkerhetsfrågor.
Lyckligtvis talar det mestaför att en stor del av röstningsmönstret kom av tillfällig irritation under processen att utse kommissionsordförande.
Idén att denna bara skulle få hämtas bland EU-valets toppkandidater för större partigrupper var från början missriktad – och utan stöd i EU-fördraget. Den kan hindra val av framstående, samlande kandidater.
Skulden för att det gick snett ligger främst på den kristdemokratiskt-konservativa gruppen. Den förde fram Manfred Weber från Bayern – helt utan regeringserfarenhet samt svajig och opålitlig vad gäller det auktoritära styret i Ungern.
Angela Merkel och Emmanuel Macron drog den rimliga slutsatsen att socialdemokraternas toppkandidat Frans Timmermans var ett starkare namn, och borde vara samlande för konservativa, socialdemokrater, gröna och liberaler.
Då gjorde alltför många konservativa något principlöst. I samspel med de högerradikala i några regeringar fick de till en blockerande minoritet mot Timmermans bland regeringscheferna.
Ursula van der Leyen blev kompromisskandidaten. Men vare sig hon själv eller det som hittills klarnat om EU:s övriga ledning tyder på någon egentlig framgång för högerradikala som är ute efter att sabotera viktiga delar av EU-samarbetet.
Frans Timmermans och den kraftfulla liberala konkurrenskommissionären Margrethe Vestager, tidigare vice statsminister i Danmark, fortsätter att ha nyckelpositioner.
Socialdemokraterna hade skäl att vara sura över hur Timmermans manövrerades ut från ordförandeposten. Den gröna gruppen blev förbigången vid regeringschefernas fördelning av de allra mest betydelsefulla uppdragen. Fast det bör kunna vägas upp då övriga kommissionärer får sina ansvarsområden.
Ursula von der Leyen gav i sin programförklaring stor tyngd åt höjda ambitioner i frågor som är viktiga för socialdemokrater, liberaler och gröna. Dessa tre grupper och de moderat konservativa bör kunna samverka väl. Det är viktigt att alla fyra nu går in för detta.
Även i yttre högern insågs att frågan om kommissionsordförande lösts på ett sätt som främjar fortsatt samarbete i det breda EU-vänliga mittfält som demokratiernas samverkan bygger på. De flesta i ytterhögern, inklusive SD, följde då samma nejlinje som den fransk- och italienskdominerade extremgruppen samt den destruktive brittiske EU-fienden Nigel Farage.
Att de svenska gröna också röstade nej framstår som en engångshändelse. Både socialdemokrater och gröna kan väntas agera mer konstruktivt de kommande åren.