Skattereformer som kan stärka välfärden motverkas ofta av rena myter eller invanda missförstånd. En vanföreställning är att Sverige skulle ligga i världstopp i fråga om tung skattebörda för allt slags arbete, i alla inkomstskikt.
Men industriländernas samarbetsorgan OECD har jämfört hur hårt låginkomsttagares arbetsinsatser motverkas av inkomstskatt och arbetsgivaravgift. (Summan av dessa kallas ”skattekil”). 2017 tog skattekilen i Sverige 46 procent av arbetskostnadens hela ökning då lönen höjdes för en ensamstående utan barn med två tredjedelar av medianinkomsten (alltså en utpräglad låginkomsttagare).
Det är en hel del. Men det var 49 procent i Finland, 50-57 i Österrike, Tyskland, Italien och Spanien, och hela 81 i Frankrike och Belgien.
Att lönehöjningar kan utsättas för riktigt stort bortfall hos många låginkomsttagare i Sverige beror på annat. Hushåll med barn kan få känna på att dessutom dras 20 procent av en lönehöjning bort, genom nedtrappat bostadsbidrag.
En annan myt är att Sverige skulle ha fått särskilt stora inkomstklyftor, och att det främst skulle bero på ökade löneskillnader och sänkta inkomstskatter för dem som tjänar mer. Men Sverige hör fortfarande till dem med minst inkomstklyftor bland industriländerna. Ökningen som skett kommer huvudsakligen inte från löner eller arbetsbeskattning, utan från kapitalvinster på främst hus, delvis även aktier.
På arbete har Sverige verkligen ytterst hård beskattning av löneinkomsterna för dem med välavlönade jobb i näringsliv, sjukvård och på annat håll. Ovanpå ”värnskatt” och annan inkomstskatt staplas i dessa inkomstlägen avsevärda löneskatter utan motsvarighet i förmåner. Vidare ger pensionsavgifter ovanför ”taket” ingen pension, utan är ännu en löneskatt.
Ändå har många som har det bra ställt en klart förmånlig skattebehandling. Somliga som blir rika skattar mindre än sådana som arbetar i kvalificerade yrken men har ytterst hård arbetsbeskattning. En förklaring är en serie kryphål som gynnar vissa yrken men sällan andra. En ännu större förklaring är kapitalbeskattningens markanta förmånsbehandling av bostadsägande, skuldsättning och kapitalvinster.
Summan blir att arbete motverkas, med särskild kraft i nyckelbefattningar i till exempel exportinindustri och sjukvård, samtidigt som kapitalanvändningen vrids till något annat än det mest produktiva. Här finns förklaringen till att skattereform med liberalt snitt står på programmet för fyra partier och att den innefattar bland annat att ”värnskatten” tas bort ur inkomstbeskattningen. Nuvarande ordning har hamnat snett. Både välfärdens grund och den långsiktiga reallöneutvecklingen blir undergrävda.
Så det är inte ”högerpolitik” med skattereform av tilltänkt slag. För näringsliv och fack, socialdemokrater och liberaler (och även moderater ifall de ser till näringslivets framtid), pekar de goda argumenten åt likartat håll.
Välfärden kan inte stå stark om det inte lönar sig att arbeta mer, i alla slags inkomstlägen. Om skattesystemet styr bort kapital från mer produktiv användning kommer till sist både reallönerna och den offentliga sektorns skatteintäkter att svikta.