Den ytterhögervåg som många befarade i EU-valet blev inte av. De partier som i dagens Europaparlament samlas i de tre ytterlighetsgrupperna ECR, där bland annat SD ingår, EFDD och ENF/EAPN, samt besläktade partier, fick runt 20 nya mandat.
Den matematiken kräver dock att man räknar in Brexitpartiet – förre UKIP-ledaren Nigel Farage nyskapelse som blev största parti i Storbritannien. Utan denna parlamentarikergrupp, vars framtid i Europaparlamentet är oklar, liksom Storbritanniens i EU, tycks populisterna, nationalisterna och rasisterna sammantaget ha gått bakåt.
Dessa partier har i flera länder uttömt sin potential och drivs på reträtt i andra. Det förra gäller i Sverige där Sverigedemokraterna i opinionsmätningar och valresultat har legat på samma nivå i 4-5 år och närmast underpresterar i EU-valet. 15,4procent är två procentenheter under resultatet i riksdagsvalet.
Flera stora EU-stater följer samma mönster. Det tyska AFD-partiets 11 procent nu får ställas mot de 12,6 som det fick i förbundsdagsvalet för två år sedan. I Frankrike blir Marine Le Pens parti sannolikt störst med runt 25 procent men förlorar ett par parlamentsmandat. Att jämföra med det nationella parlamentsvalet, där partiet fick betydligt lägre röstandel, är meningslöst på grund av det franska valsystemet med enpersonsvalkretsar.
I Spanien blev högerextremisterna i Vox femte största parti med 6 procent, jämfört med 10 procent i det nationella parlamentsvalet för en månad sedan. Samma tendens finns i flera mindre länder som Danmark och Österrike. Rumäniens auktoritära regerande socialdemokrater backar också kraftigt.
De extrema kopplar hårdare grepp i länder där de redan har regeringsmakten – Italien, Polen och Ungern, vars regeringsparti Fidesz nyligen blev suspenderat från den konservativa Europaparlamentsgruppen EPP.
Däremot gör de inga starka inbrytningar någon annanstans. Trycket på partierna i den politiska mitten att anpassa sig till de extrema minskar. Europeisk politik slipper kantra.