Sverige behöver inte nödvändigtvis åtta partier i riksdagen. Foto:

Partierna måste förtjäna sina riksdagsplatser

Ledare

Det fanns en tid när det hette att demokrati i Sverige var att svenska folket gick till valurnorna var tredje år och la sina röster på ett av fem partier. Därefter bildade Socialdemokraterna regering.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Den epoken i historien är förbi. Mandatperioderna har förlängts till fyra år. Vilka som sitter i regering varierar. Nya partier kommer in i riksdagen. En del åker ur.

Även om det är nästan 25 år sedan något parti fick lämna parlamentet kan det givetvis hända igen, vilket inte vore en katastrof för någon annan än partimedlemmarna och deras krympande skara av väljare. Det finns inget egenvärde i att dagens åtta riksdagspartier sitter kvar efter höstens val, om inte vart och ett tillför något som övriga saknar. Det kan vara fokus på en sakfråga, en annan infallsvinkel eller en politik som skiljer ut sig.

Exempelvis hade MP länge monopol på miljöfrågan. KD var det mjukare borgerliga partiet, som betonade etik och moral. C utgick från landsbygden. L drev en socialliberal linje och placerade sig därmed till vänster om M:s liberalkonservatism. V var S radikalare lillebror.

I dag finns spår av grunderna kvar. Men flera av de mindre partierna har i sin iver att locka väljare tappat kompassen så att programmen urvattnats och med dem förtroendesiffrorna.

Enligt Dagens Samhälles sammanvägning av de senaste opinionsmätningarna ligger KD och MP under riksdagsspärren på 3,1 respektive 3,9 procent. L har 4,6. V 7,8. C 9,6. SD 16,5. M 23,0. S 28,5.

Bortsett från partierna som gör anspråk på statsministerposten verkar det alltså som att tydligast vinner. För även om det finns mycket att kritisera SD för, kan ingen påstå att partiet inte har varit konsekvent i sin linje om strypt invandring. C har i sin tur profilerat sig som SD:s motpol, framför allt i synen på invandring och individen kontra kollektivet. V utnyttjar sin position som stödparti genom att ta åt sig äran för konkreta välfärdsreformer.

Samtidigt får MP ta smällarna för helheten, i en regering vars politik dels har svajat betydligt sedan 2014, dels dikteras av ett allt konservativare S. Det är alltså inte särskilt konstigt att Mårten Roslund, före detta språkrör för Grön Ungdom, tidigare i veckan i Svenska Dagbladet uppmanade MP att i stället för att vandra åt vänster, som en del i partiet vill, försöka ta tillbaka positionen som grönt mittenparti, som så sent som 2002 förhandlade om att bilda en blågrön regering. Ett annat sätt att frigöra sig från den röda fanan är att fokusera på det hållbara och individuella, vilket vore en kontrast mot S som är ett kollektivistiskt parti som snarare mäter ekonomisk tillväxt än klimatförändringar.

Samma sak gäller Liberalerna, som visserligen försöker hamra in mantrat ”frihet måste försvaras”, och fokuserar på utbildning, försvar, jämställdhet och LSS. Ingendera är dåligt i sig, men L skulle gott kunna damma av sin socialliberala profil. Dels för att ett sådant parti saknas. Dels för att de liberala värdena är allt mer hotade och det behövs någon som försvarar friheten mot exempelvis övervakning, inskränkt asylrätt, hastigt framtagna lagar och återkommande krav på hårdare straff.

Även KD skulle må bra av att backa. Försöket som genomfördes runt 2015 om att bli en svensk light-variant av tea party-högern fungerade (lyckligtvis) inte. Partiet har sannolikt fler röster att hämta om de lyssnar på de kommunföreträdare som föredrar att hjälpa flyktingar och betonar vikten av familjeåterförening, än att predika hårdare tag i migrationsfrågan med Bert Karlsson.

Ett annat alternativ för småpartierna är att fortsätta vara urvattnade versioner av sina forna jag. Sverige behöver inte nödvändigtvis åtta partier i riksdagen.

Läs också

( 14 st )

Läs mer om dessa ämnen

InrikespolitikLedareVal 2018
Relaterat