"Det blir alltid som man tänkt sig", var budskapet från den inhyrde "inspiratören och coachen" till Centerpartiets kommunpolitiker som på fredagen samlades i Malmö för partiets kommundagar.
Centerpartiets moderna historia bör snarare ses som ett exempel på motsatsen. Det har aldrig riktigt blivit som man tänkt sig. Det handlar inte bara om påkostade valkampanjer, som visserligen belönats med reklampriser, men som inte lockat väljare, utan lika mycket om partiets politiska vägval.
Partiets storhetstid på 1970-talet handlade om att Thorbjörn Fälldin framgångsrikt fångade upp den tidens framväxande gröna opinion och kritik mot det storskaliga industrisamhället. Men i och med kärnkraftsstriden gled frågorna C ur händerna. Hur mycket partiet än försökt har man inte en enda gång lyckats rubba Miljöpartiets övertag i de gröna frågorna.
Maud Olofssons strategi att göra C till det liberala partiet i svensk politik var på många sätt lovande. Även om C saknar ett liberalt idéarv har det länge funnits en frihetlighet i partiet, där den lilla människans egenmakt står i centrum. Det fungerade så länge den bars upp av en partiledare med djup förankring i Centerrörelsen. Men för Annie Lööf, vars enda erfarenhet av livet utanför politiken lär vara ett halvår på en kaffebar i London, har det visat sig vara betydligt svårare.
Centerns liberalism har blivit så gott som omöjlig att skilja från den näringslivsliberalism som redan finns företrädd på många håll i svensk politik. Om gammelcenterns problem var att den sågs som LRF:s representanter i riksdagen, kan man kort sagt se Lööfcenterns problem som att den uppfattas som arbetsgivarorganisationen Almegas politiska gren.
Kanske är parollen "närodlad politik", som lanserades under kommundagarna, ett sätt att försöka hitta tillbaka till underifrånliberalismen. Men det återstår att fylla den med ett innehåll som inte reducerar alla politikområden till näringspolitik. För hur viktiga villkoren för företagande än är, bör exempelvis välfärdens organisering inte ses som en fråga om att främja kvinnors företagande.
I sina nyutkomna memoarer skriver Maud Olofsson om hur hennes ledstjärna som C-ledare var att den som har det roligast också blir den som vinner. Trots bottennoteringen på 3,1 procent i den senaste opinionsundersökningen från DN/Ipsos, ska man inte räkna ut C. Det är ovanligt att partier åker ur riksdagen, och taktikröstande har blivit en självklarhet för många av Alliansens sympatisörer.
Men att ha lyckats med konststycket att tappa sin traditionella väljarbas på landsbygden, utan att egentligen vinna några nya väljare – antalet övertygade marknadsliberaler är trots allt starkt begränsat – ger inte direkt ideala förutsättningar för ett roligt valår.