Ulf Kristersson hade svårt att förklara sitt agerande i partiledardebatten. Foto:

På Åkessons nåder

Ledare

En missad replik kan vara mycket mer än bara en missad replik.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Som under onsdagens partiledardebatt i riksdagen.

När Jimmie Åkesson (SD) hade hållit sitt andra anförande, som ger replikrätt, utnyttjades den av Stefan Löfven (S), Isabella Lövin (MP), Annie Lööf (C), Jonas Sjöstedt (V), Jan Björklund (L) och Andreas Carlson (KD).

Löfven tog upp skatterna och anställningsskyddet. Sjöstedt kritiserade SD:s skattepolitik för sjukskrivna. Lövin ville veta varför SD föreslår en kraftig minskning av miljöbudgeten. Carlson ifrågasatte Sverigedemokraternas satsningar för att korta vårdköerna. Lööf och Björklund ville veta mer om Jimmie Åkessons syn på rasism och nationalism.

Ulf Kristersson sa ingenting. Han tog inte replik på Åkesson.

Efter debatten spekulerade Stefan Löfven och Isabella Lövin om att Kristerssons avsikt var att inte stöta sig med SD-ledaren. Jan Björklund sa att han var ”besviken” på att Kristersson inte tog repliker på Åkesson.

”Den grundläggande orsaken är att jag inte tar repliker för att jag vill diskutera min egen politik. De flesta repliker är till för att förvanska motståndarens uppfattning och sedan tjafsa om den. Det tycker jag är meningslöst”, sa moderatledaren till TT.

Uttalandet är märkligt på alla sätt. En debatt förutsätter att debattörerna replikerar. I annat fall blir det bara ett antal monologer. En replik blir vad debattören gör den till. Den kan användas till att förvanska och ”tjafsa” men även för att leverera en genomtänkt och saklig kritik. Och Ulf Kristersson tar visst repliker – senast på Stefan Löfven under debatten i onsdags.

Nej, detta handlar om att Moderaterna undviker konflikt med SD. Framför allt i just de frågor där Annie Lööf och Jan Björklund konfronterade Jimmie Åkesson i onsdags.

Kristersson vill inte, skillnad mot sin företrädare, kalla SD ett rasistiskt parti. När moderatledaren i en Agenda-debatt mot Åkesson i april fick frågan om vad i SD:s retorik och värderingar han inte tycker om, var han återhållsam:

”Det finns väldigt ofta en retorik som jag åtminstone får en känsla av bygger på att de flesta av problemen vi har i Sverige beror på att vi har invandrare här, att Sverige vore bättre utan invandrare. […] Men sen betyder inte det att man ibland inte också pekar på problem som är helt verkliga och seriösa. Och då tycker jag att man måste också ha lösningar på de problemen och inte bara peka finger åt problemen.”

Det misstänkliggörande av invandrare som är Sverigedemokraternas DNA reduceras till ”en känsla” hos Kristersson, som samtidigt ger SD ett erkännande för att partiet, enligt honom, pekar på riktiga problem.

Ett sådant resonemang flyttar fokus från att SD är ett hårt toppstyrt parti med ett nazistiskt rotsystem, öppna spjäll mot hatsajter och vit makt-miljö och internationellt samarbete med Putinväldets västeuropeiska understödjare.

Moderaternas tystlåtenhet och tassande gentemot Sverigedemokraterna är dock logisk. M har valt att söka regeringsmakten med stöd av SD. Följden blir att motkrafterna mot SD försvagas. Och om detta sker redan nu, är det inte svårt att föreställa sig en mandatperiod där all regeringspolitik med Kristersson kräver ett godkännande från detta parti.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

ModeraternaSverigedemokraternaInrikespolitikLedareRasism
Relaterat