För om det var någonting det offentliga Sverige, med polis och politiker i spetsen, lyckades med i fredags, var det just att skapa trygghet. Givetvis inte för de direkt drabbade och deras anhöriga – fyra av offren är avlidna och cirka tio vårdas fortfarande på sjukhus – men för landet som helhet.
Det är inte minst polisens förtjänst, som omedelbart efter dådet började organisera kaoset och snabbt grep en person. Sedan dess har de utfört över 500 förhör i samverkan med Säpo, gjort husrannsakningar och samlat ihop ett 70-tal digitala bevis.
Därför har bilden av vad som hände – och kanske även varför – börjat klarna.
Den förmodade lastbilskaparen, som tillsammans med en annan person är anhållen, båda misstänkta för terrorbrott genom mord, är från Uzbekistan. Han ansökte om uppehållstillstånd 2014 och fick avslag 2016, men utvisningen kunde inte verkställas, varpå han försvann. Vidare har han funnits på Säpos radar, eftersom det fanns uppgifter om att han haft någon slags relation till en islamistgrupp.
Här är det ett par saker som skaver.
Polisen har med all rätt hyllats för sina insatser efter dådet, men hur kommer det sig att en person som Säpo har vittring på inte är under större uppsikt? Och varför finns det inte rejäla betongsuggor vid Drottninggatan, som är en gågata, så att obehöriga fordon inte kommer in, när vi vet att platsen tidigare varit måltavla för en självmordsbombare och att IS uppmanat till terrordåd med större bilar?
Ovanstående är värt att utreda för att förhindra copycats. Precis som att bevilja tillstånd för fler övervakningskameror, eftersom framtida våldsverkare kanske inte är lika ”hyggliga” som fredagens, som använde kollektivtrafiken där han fångades på bild.
Andra åtgärder är att instifta ett nationellt resursteam samt överväga att kriminalisera samröre med terrorlistade organisationer, som i Norge. Det senare hade kanske inte spelat någon roll i det här fallet, men den som har kokat IS soppa eller putsat deras skor, har bidragit till en terrorsekts framfart och lärt sig ett och annat om hur man begår terrorbrott.
Sista punkten på minneslistan är att uppträda med värdighet. Den offentliga debatten får inte skena i väg så att någon döms på förhand. Det sitter i en rättsstats dna att alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad, vilket bland annat innebär att alla har rätt till advokat. I dag är två stycken utsedda och ingen av dem ska behöva utstå något som påminner om de hot och hat som drabbade Breiviks ombud med familj.
Som den ena advokaten säger försvarar han inte brottet, utan en person som just nu är misstänkt. Det är en oerhört central uppgift i en liberal demokrati, som förtjänar respekt. Inte hot och förakt.
I alla fall om man värnar ”trygghet i en ny tid”.